En yster symfoniorkester ackompanjerar den lekfulla inflygningen över gröna vidder innan vi når slottet vi känner som Downton Abbey. Där hålls bröllop, med efterföljande fotografering av såväl herrskap som tjänstefolk. Utmärkt scen för att friska upp minnet.
Och visst är det som att möta gamla vänner. Ett kärt återseende, ska det visa sig då (nästan) alla mår utomordentligt och skådespelarna uppenbarligen njuter i fulla drag av att än en gång få dra på sig de mest makalösa kostymer. Spelglädjen känns rent fysiskt i biosalongen.
Hantverket är utmärkt rakt igenom och berättandet böljar likt en bäck som möter våren. Historien är betydligt mer intressant än förra långfilmsförsöket ”Downton Abbey” från 2019, där en missanpassad och platt deckarintrig tog alldeles för mycket plats.
Skådespeleriet är som sagt lustfyllt, lekfullt och lysande. Men det går knappast att komma ifrån att en aktör höjer sig lite extra över mängden. Maggie Smith gör ett glimrande porträtt av matriarken Violet Grantham med perfekt tajming, sylvassa repliker och förmåga att överraska både rollfigurerna på vita duken och oss i publiken. Trots att den 87-åriga dubbla Oscarsvinnaren bara är med i ett mindre antal, men viktiga, scener är hon en fröjd för sinnena.
Downton Abbey är en krönika över familj Granthams utveckling men också över Storbritannien i stort. I ”En ny era” har vi nått fram till 1928 och filmen följer två huvudsakliga intriger. Den ena cirkulerar kring en mystiskt ärvd villa och tar stora delar av ensemblen till den franska rivieran. Den andra skildrar dem som stannar hemma för att tampas med en filminspelning. Det handlar bland annat om maktskifte och förgänglighet. Den en gång så självklara strålglansen på gods och herresäten bleknar till exempel något i mötet med erans nya stjärnor, de från vita duken. Men båda världarna visar sig lika flyktiga och sårbara för tidens tand, som när stumfilmshjältarna inte klarar språnget till talfilm.
Antingen kan man stå fast vid traditionerna och kompromissa med vilja och känslor för att bevara det som är. Eller acceptera att utvecklingen gör somligt förlegat och själv förändras i takt med tiden. Se möjligheter i stället för hinder men också uppskatta det man faktiskt har. Samtidigt återupprepas historien för vissa. Livet går ju ofta i cirklar och individen tvingas, eller väljer, att stå tillbaka för något större. Likt cirklar finns här också många korn att baka nya intriger på. Vi har knappast sett det sista av Downton Abbey.
