Det är knappast någon slump att de senaste musikåren tillhört just Silvana Imam. Med musiken sipprandes ur varje por i kroppen och med ett explosionsartat genombrott på den redan historiska antirasistmanifestationen i Kärrtorp, där rader som ”Dom som skiter i blatten, vill ha svinen vid makten, så gå och slipa kniven och skicka grisen till slakten” renderade henne en flodvåg av högerhot och hat på sociala medier, slog Silvana Imam igenom i en tid som genuint behövde någon som henne.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Att hon tillsammans med flickvännen och musikerkollegan Beatrice Eli dessutom utgör Sveriges eget indiepräglade ”power couple”-svar på Beyoncé och Jay Z och peppar unga flator landet över att våga höras och komma ut, har bara bidragit desto mer till den välförtjänta stjärnglansen.
När undertecknad vikarierade som reporter på en kulturredaktion, fick man i princip alltid ett ja på sin intervjuförfrågan till aktuella artister. Men där fanns vid den tiden en handfull namn som valde att tacka nej – däribland Silvana Imam.
I regissörerna och de forna filmskolekamraterna Mika Gustafsons, Olivia Kastebrings och Christina Tsiobanelis långfilmsdebut ”Silvana – Väck mig när ni vaknat” serveras svaret till denna respektabla integritet, vilket stavas den krasch som rapparen landade i efter två års stenhårt arbete utan ledighet.
För trots en lysande blixtkarriär och i princip stjärnstatus bland landets unga och radikala – hur länge orkar man egentligen bära en överdimensionerad ikonkostym som inte alltid tillåter de egna nyanserna att skina igenom?
”Silvana – Väck mig när ni vaknat” ger inte bara svaret på detta, utan är också ett glödande idolporträtt och en renodlad kärleksförklaring till en artist som sällan kompromissat med något.
Under tre års tid får vi följa tätt inpå Silvana Imam, från den första listplaceringen, under den spirande kärleken till Beatrice Eli som beskriver sina känslor för Silvana som ”varma rysningar” och fram till 2016 års Gröna Lund-konsert där rapparen landar i en slags försoning med sig själv, som rörande nog inkluderar de båda föräldrarna på scenen.
I gamla VHS-filmer får vi möta den unga Silvana – hon med kortklippt hår som hellre ville vara en Erik – i lekar med systern och på besök i mammans hemland Litauen.
Likt graffitibetonade korsstygn löper artistens ordvrängande låttexter filmen igenom som ett rytmiskt kitt, när hon rider på framgångsvågen för att senare kämpa mot samma uppmärksamhet som i all sin välvilja hotar att kväva henne.
Det är fängslande och intensivt, inte minst tack vare helgjuten klippning och dito soundtrack, även om vissa scener bitvis är lite för långa för sitt eget bästa eller inte riktigt tillför något i sammanhanget.
Tacksamt nog är detta inte ännu en tröttsam ”talking heads”-dokumentär, utan tvärtom är filmskaparna inte rädda för att iscensätta där det behövs.
Små mobilfilmade klipp från Silvanas och Beatrices egen vardag bidrar också till den filmiska autenticiteten, även om en del även här hade kunnat kortas ner.
I sina bästa stunder är hur som helst ”Silvana – Väck mig när jag vaknat” ett starkt och peppande porträtt av en både egensinnig och rakt igenom genuin artist.
För hur många av hennes kollegor skulle hålla sitt tacktal på arabiska (pappans modersmål) på Grammisgalan, nästan brista ut i gråt över Sverigedemokraternas frammarsch i ett annat tal eller ärligt erkänna att man hatar både journalister och intervjuer?
Bäst är nog de blytungt intensiva konsertscenerna, där kameran sätter oss på bastung första parkett bredvid skrikande och gråtande fans.
Och det är där, i fansens naket dyrkande ansikten, som vi kanske allra bäst kan greppa Silvana Imams betydelse – inte bara för sin publik utan för det samhälle hon med sin musik ständigt söker greppa och förklara.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.