Den har utsetts till ”den bästa kvinnliga blicken-filmen någonsin” av tidningen Rolling Stone. Kathryn Bigelows actionklassiker ”Point break” från 1991 har med åren kommit att utveckla något av en kultstatus, vilket inte minst den turnerade scenadaptionen ”Point Break Live!” talar för. Den saltstänkta historien om hur en nyutbildad FBI-agent lär sig surfa för att kunna lösa en serie ouppklarade bankrån i Los Angeles beskrivs också av tidningen som ”en film som omdefinierade hela actiongenren med två ingredienser – intimitet och jämlikhet”.
När Bigelow, som fram till i år var den enda kvinna någonsin som belönats med en Oscar för bästa regi för ”The hurt locker”, tog sig an uppdraget som regissör för ”Point break” var det med två kompromisslösa krav. Dels att låta den tomboybetonade ”Tank girl”-skådespelerskan Lori Petty spela rollen som surfartjejen Tyler. Men framför allt att besätta rollen som FBI-agenten Johnny Utah med Keanu Reeves. Få utöver Bigelow själv kunde då se den framtida actionpotentialen hos Reeves, som vid tidpunkten mest var känd för sin roll som ultraslackern Ted i scifi-komedin Bill och Teds galna äventyr.
Kopplad till politik
Det är framförallt den nydanande mansbilden som gör Kathryn Bigelows film så banbrytande. En utveckling av actionfilmen som genre som teoretiker menar är tätt sammankopplad med amerikansk politik. Brytpunkten mellan testosteronstint åttiotal och inåtblickande nittiotal innebar en ny form av manlig actionhjälte, som inte bara kunde slåss utan också uttrycka känslor, och som var förmögen till långt mer jämställda relationer med kvinnor än sina företrädare.
I boken ”Hard bodies: Hollywood masculinity in the Reagan era” pekar genusforskaren Susan Jeffords på populärkulturens funktion under 1980-talet som en slags länk mellan folket och statsmakten. Actionfilmer som ”Rambo” och ”Top gun”, där huvudkaraktärerna likt Reagan satte hårt mot hårt utan en tanke på att kompromissa, framhöll samma sorts heroiska och patriotiska värden som gjorde republikanen Ronald Reagans presidentskap så framgångsrikt.
Reagan-eran innebar också ett steg bort från det Jefford benämner som den ”mjuka kroppen”, som potentiell bärare av omoral, sexuellt överförbara sjukdomar och droger, för att -istället premiera den ”hårda kroppen”, det vill säga den manliga vita normativa kroppen som bärare av styrka, beslutsamhet och mod. Att Reagan själv flera gånger refererade till just Rambo som positivt exempel kan bara sägas sluta den populärpolitiska cirkeln. När den forne Hollywoodskådespelaren uttalade sig efter frisläppandet av gisslantagna amerikaner i Libanon 1985 inledde han med ett entusiastiskt: ”Wow, jag såg Rambo i går – nu vet jag vad vi ska göra nästa gång det här händer.”
Mördarmaskin blir familjefar
1990-talet innebär dock en ny riktning för actiongenren, som istället för att fokusera på våld och makt nu allt mer inriktar sig på känslolivet. Medan Arnold Schwarzeneggers framtidscyborg fungerade som väloljad mördarmaskin i filmen ”The terminator” från 1984, har samma karaktär sju år senare förvandlats till beskyddande familjefar i uppföljaren -”Terminator 2 – Domedagen” från 1991. Transformationen är bara ett av många exempel på hur åttiotalshjälten kom att bryta med ett våldsbetonat beteende för att istället tänka med sitt hjärta – eller som i det här fallet datorchip.
Alla actionskådisar klarade dock inte övergången lika bra. Ut åkte muskelberg som Jean-Claude van Damme och Dolph Lundgren, för att ge plats åt betydligt spensligare namn som Point break skådespelarna Keanu Reeves och Patrick Swayze, den sistnämnda vid tidpunkten mest känd för sina roller som dansant underdog i ”Dirty dancing” och lerknådande spöke i ”Ghost”. I boken ”Spectacular bodies: Gender, genre and the action cinema” framhåller filmteoretikern Yvonne Tasker den både dans- och stuntkunnige Swayze, som spelar surfaren och bankrånaren Bodhi i Point break, som ett mönsterexempel på den ”nya man” som nu övertar den tidigare actionmannens plats.
Samtidigt banar mindre krigiska presidenter som George HW Bush och Bill Clinton vägen för en ny sorts populärkulturell manlig identitet. 1989 års ”Batman”, där huvudkaraktären Bruce Wayne slits mellan sina roller som sårbar miljardär och brottsbekämpande alter ego, är bara ett exempel på skiftet från hårdhudad heroism till splittrad manlighet parallellt med att Bush äntrar presidentskapet.
Surfande manstorsos
Kathryn Bigelow har själv refererat till ”Point break” som en ”wet western”, och Yvonne Tasker betonar hur filmen fullkomligt frossar i de manliga huvudkaraktärerna, med referenser från klassiska westernfilmer sammanlänkade med de två antagonisternas stundtals närapå nakna kroppar. Täta närbilder på Bodhis och Utahs sammanbitna ansikten varvas med smetiga slowmotionbilder av surfande manstorsos, och när Bodhi rycker in och räddar Utah från att få stryk av ett gäng våldsamma surfare ger det bara ännu mer kött på benen till Patrick Swayzes uttalande om att han ”ville spela det som en kärlekshistoria mellan två män”. Den rättrådige Utahs främsta funktion är dessutom att reagera på surfaren Bodhis magnetiska dragningskraft, samtidigt som Utahs lönlösa jakt på Bodhi mest påminner om en trånsjuk man som försöker snärja sin älskade. Kvinnlig blick eller inte – trettio år efter sin premiär fortsätter ”Point break” att fascinera och revoltera i lika delar.
Fem alternativa nittiotalshjältar
City Slickers (1991)
Storstad möter landsbygd och hårdbarkad manlighet när tre medelålderskrisande Manhattan-vänner byter välstrukna kontorskostymer mot slitstarka cowboykläder, då en av dem får två veckors strapatsrik boskapsfösning i födelsedagspresent.
Den siste actionhjälten (1993)
Det är ingen slump att självaste Schwarzenegger kom att sätta en av de sista spikarna i actionkistan med ”Dagissnuten” 1989. Fyra år senare gör den forne Kalifornien-guvernören här en parodi av sig själv, när han spelar en tuff actionhjälte som plötsligt måste ta hand om en tonårskille som av misstag slungats in i filmen han spelar i.
Leon (1994)
En av 1990-talets tveklöst bästa actionfilmer, där en fåordig och analfabetisk yrkesmördare tar sig an en flicka vars familj mördats av korrupta poliser, och på köpet lär sig att leva.
Cop Land (1997)
Här visar ”Rambo”--skådisen Stallone upp en ny sida, när han som hörselskadad och storhjärtad småstadssheriff försöker sätta stopp för ett gäng korrumperade New York-polisers mordiska komplotter.
Starship Troopers (1997)
Visst innehåller Paul Verhoevens insektssvärmande fascismsatir lika mycket pangpang som mycket annat i genren. Men, här med skillnaden att kvinnor och män strider på jämställda villkor och dessutom duschar gemensamt som det naturligaste i världen.
