Vi har sett det i ”Moulin Rouge” (2001), ”Den store Gatsby” (2013) och magplasket ”Australia” (2008).
Så ett möte med Elvis, iförd sin bästa cape, diamantglasögon och 22,3 kilo övriga juveler och blingbling kan tyckas matcha perfekt.
Men det blir mycket. Oj, så mycket det blir. Extra allt av allt, och framförallt melodram.
Det blir som att titta på ett över två och halv timme långt collage – ni vet filmgreppet när man snabbspolar sig igenom en lång serie händelser med bilder lagda på varandra. Varken tempo eller musik saktar någonsin ner, som tittare landar man aldrig i scener med dialog utan allt fladdrar förbi och konfettiexplosionen bara fortsätter. Fullspäckat med yta men ingen substans.
Visst, i många stunder är det underhållande bara att åka med, men efter en stund börjar det kännas som att man ätit översta våningen av en bröllopstårta dränkt i glasyr alldeles själv, och vet att man har tre lager kvar som man förväntas få i sig.
Elvis Presleys historia är en som många känner till. Han gick från att vara rockrebellen som inkorporerade den svarta musiken och rytmerna i den vita, till fastna i de mest sirapssöta Hollywoodfilmer, till att bryta sig loss igen i en strålande rock 'n' roll-återkomst 1968 – bara för att fastna ännu en gång i en evig Las Vegas-show, pillertrillande och baconmackor med jordnötssmör.
Allt det där är med, och lite till. Någon har gjort sin Elvis-research, men som sagt så landar vi aldrig.
I Baz Luhrmanns febriga Elvisdröm tycks mytbildningarna kring rockkungen vara av lika stor vikt som sanningen. Det görs nummer av Elvis egen dröm om barndomens superhjältar, vilket troligtvis är alldeles sant och sägs vara anledningen till nämnda caper under Las Vegas-tiden.
Av Luhrmann ges Elvis en alldeles egen superkraft – och den tycks vara att få tonårstjejer till spontanorgasm på stället genom att vicka på höften.
I ”Elvis” så byggs ramhandlingen på relationen mellan huvudpersonen själv och överste Parker, som både byggde, men även kidnappade, Elvis karriär. Relativa nykomlingen Austin Butler är kanske inte porträttlik, men övertygar med det han har att jobba med. Tom Hanks som managern och skojaren Parker har lagt sig till med en överdriven dialekt och lösnäsa.
Redan under premiären på filmfestivalen i Cannes så blev ”Elvis” en vattendelare. Tolv minuter stående ovationer under premiären, men samtidigt var hälften av recensionerna brutala sågningar.
Det är enkelt att förstå. En del kommer att älska det här bombastiska spektaklet och andra kommer att hata det.