Det är en livskraftig genre, speciellt i anglosaxisk litteratur, att fantisera vidare kring klassiska myter och skriva in dess hjältar och skurkar i en nutida förståelse av moral och psykologi. Inte minst alla dessa kvinnor med sitt olycksaliga inflytande över myternas gudar och hjältar väcker ens nyfikenhet. Vilka är de, vad driver dem? Går de att förstå dem som något annat än den ljusa hjältens mörka motsats?

Det kan bli rätt pajigt, kanske för att mytens figurer aldrig var menade som människor med komplexa känsloliv och begripliga drivkrafter, utan bara symboler för något evigt viktigt. Men Madeline Miller lyckas bättre än de flesta med att ge kött och liv åt sagans symboliska gestalt när hon låter nymfen Kirke föra sin egen talan, själv berätta sin historia.

Utseende som enda kapital

Om barndomen i solguden Helios stenpalats som en av de mindre vackra nymferna bland nymfer, vars enda kapital är utseende och attraktionskraft. Som vilket försmått barn som helst drar Kirke runt där bland gudar och titaner och hoppas på att någon dag bli sedd av sin far. Sitter trofast vid hans fötter och längtar efter att det någon dag ska ramla en liten smula uppmärksamhet från hans glödande ansikte till hennes.

Men, nej. Istället ändlösa, tröstlösa dagar och nätter i den gudomliga evigheten, i Helios palats surrande av intriger, skvaller, bråk och passioner.

Ett hov av grälsjuka narcissister där alla ser snett på den underliga Kirke. Tills hon en dag blir varse sin stora begåvning för trolldomskonst och förvisas till en öde ö dit Odysseus en dag ska komma med sitt sista åter­stående skepp och en besättning av sönderkrigade soldater.

Våldföra sig

Men varför förvandlar Kirke dem till svin? Är det bara en häxkvinnas manshat, fritt svävande i luften, berett att dyka ned på vilken oskyldig mansgestalt som helst som råkar passera?

Nej, Miller skriver en förhistoria om män ute efter en ensam kvinnas kropp. Passerande sjömän som vill passa på att våldföra sig på den som ingen skyddar, ingen hör skrika. Kirkes förbannelse blir en ljuv hämnd bräddfylld av symbolisk rättvisa: svinen blir till svin. Liksom hennes isolerade liv på ön blir lika mycket en frihetsprocess som ett straff när hon steg för steg upptäcker vidden av sina krafter, utökar sin kunskap, kliver över jordytan som vore den hennes. Ingen annans.

Madeline Miller skriver flödande med en lagom arkaisk ton, som anspelar på mytens anspråk men utan att fastna i dem. Hon lyckas fånga Kirke i ett språng mellan det fantastiska, gudomliga och det mänskligt igenkänningsbara.

En realistisk skildring av föräldraskap, när Kirke efter Odysseus avfärd blir mor till en helt vanlig dödlig, sårbar och trilskandes människounge lägger sig hudnära läsaren med en sällsynt naken blick på moderskapets mindre ljuvliga sidor. Med samma empatiska insikt behandlar Miller odödlighetens smärtsamma likgiltighet inför mänskliga svagheter som sorg, skam och ånger.

Medryckande saga

Myternas kraft är att de är går att använda i alla tider. I vår tid blir den om Kirke i Madeline Millers händer en medryckande saga om att kliva ur längtan efter ett godkännande från männen, kliva fram i självständighetens skarpa solsken, men ändå behålla en öm punkt i pansaret där kärleken kan leta sig in.