Hon samtalar med vänner, pojkvännen, med litteraturen och konsten. Och hon skriver.
Bottnar längtan efter ett barn om ett socialt krav eller en genuin önskan från min kropp och själ?
I USA fick Sheila Heiti mycket kritik, och blev läst som både narcissist och ältare.
Kunde hon inte bara bestämma sig? Och underliggande: Hur anstod hon sig att ifrågasätta ett val som så många av oss redan gjort?
Jag undrar vad samma publik kommer att tänka kring Constance Debrés autofiktiva ”Love me tender”, en roman där den livskrisande författaren inte bara ifrågasätter det konventionella livet, med alla förväntade attribut, utan själva grunden för föräldraskapets kärlek.
Kan en mor sluta älska sin son? Bara frågan är chockerande.
Det går inte att läsa titeln ”Love me tender” som annat än en brutal ironi.
Huvudpersonen Constancé har lämnat sitt jobb, sin bostad och sin man sedan tjugo år. Hon har börjat leva lesbiskt och längtar efter skapande och autonomi.
Tar sig ifrån livet som duktig maka och jurist. Klipper håret, börjar klä sig i manligt kodade kläder och låter tatuera “son of a bitch” över magen. Men metamorfosen får ett högt pris.
Det är inte Contance som överger sin åttaåriga son. Det är hennes ex Laurent som svarar med en vårdnadstvist när exmakan kommer ut.
”Förutom att jag inte träffar min son längre går allt bra, han är åtta år min son, sen nio, sen tio, sen elva, han heter Paul, han är fin” skriver Constancé i en inledning som bara den är en käftsmäll.
Sonen hatar henne, får hon höra. Det är inte sant. Veckorna går. Contance raggar, ligger och dumpar olika kvinnor hon inlett affärer med. Det är ett sexigt liv, fritt. Men sonen får hon inte träffa.
När ex-maken begär ensam vårdnad i rätten anklagar han sitt barns mor för incest och pedofili.
Hon läser ju Marquis de Sade, Jean Genet och Georges Bataille. Bara det är suspekt, tycker han.
En timme varannan vecka med sonen, får hon, under övervakning.
Och till nästa förhör är det två år i den franska byråkratins helvete.
Efter ett tag glömmer Constance sonens röst och vet inte längre vem han är.
Men hon lever, röker, flyttar runt. Och äntligen får hon skriva och utforska sin sexualitet.
Här gestaltas ingen skuld, inget utåtagerande raseri eller avgrundsdjup längtan. Allt som finns är överlevnad i form av nya cigg, kvinnor och den dagliga simningen som gör hennes kropp allt hårdare.
De senaste åren har det givits ut en stor hög autofiktiva romaner om ofrivillig barnlöshet. Bara i norden finns svenska Frida Bloms ”Saker jag lärt mig om sorg” (2023) och Jenny Danielssons ”Barnet jag aldrig” (2021), danska ”Hunger” av Tine Høeg och norska Kristin Storrustens ”Barsel” (2017) och Marie Auberts ”Vuxna människor” (2019).
De kvinnliga författarna skriver utförligt om tröstlösa IVF-försök, oändliga utredningar och bottenlös längtan efter att få bli någons mamma. Och smärtan i de plumpa frågorna om barnlösheten.
”Backa ett steg nu, innan jag sticker min sista äggstimulerande spruta i dig - din pung”, som Klara Zimmergren uttryckte det i sitt sommarprat om barnlängtan 2012.
I ”Love me tender” är rörelsen den motsatta. Krasst gestaltar Debré hur kärleken till ett barn också är en börda, särskilt för den som inte får träffa sitt barn. Men också för den som vill ömsa identitet.
När Constance Debré i inledningen skriver: ”Jag förstår inte varför kärleken mellan en mor och en son inte skulle kunna vara precis som annan kärlek. Varför vi inte skulle kunna få bryta.”, går det att läsa både som uppriktig fråga och som ett försök till affirmation.
Kanske hoppas Debré på att övertala sig själv. Om hon skriver det kanske det blir sant?
Hon frågar sig också vem som kommit på att vi inte bara kan skita i kärleken. Om det är ”en neuros, ett tvångsbeteende, vansinne” och vilka ekonomiska och politiska drivkrafter som i så fall ligger bakom.
Runtomkring sig ser hon bara lögner och dårar.
”När ska vi sluta med kärlek. Varför skulle vi inte kunna göra det? Jag måste veta. Jag undrar”.
Sammanbitet försöker hon häva sorgen, samtidigt som hon för första gången tycks börja leva på riktigt.
Hur ska vi leva?
När Sheila Heiti intervjuades av Vi läser om ”Moderskap” pekade hon på det bisarra i att så få reflekterar över vad det innebär att skaffa ett barn. Och om vi som har gjort det egentligen var redo för ansvaret.
”Det är som om någon tar ett stort tungt hus och hivar upp på axlarna och släpar på det i hela sitt liv. Jag vill fråga: Varför?! Varför i hela världen bär du på ett hus?”
Det enkla och svåra svaret är kärlek.
”Love me tender” visar mångbottnat hur denna kärlek ofrånkomligen också är en fotboja för alla oss dårar som älskar.
