“Det är sommar, det är meningen att vi ska vara utomhus och ha roligt.” En av killarna i The Losers Club, skolans töntgäng, börjar inse att sökandet efter kompisens försvunna lillebror, vilken redan tvingat dem att vada i gråvatten, kan leda hela vägen ner i graven. Med desperation i den ljusa rösten försöker han övertala de andra att avblåsa jakten för att i stället ägna sig åt mer passande sommarlovsaktiviteter för tolvåringar. Fotokopierade ansikten på saknade ungdomar pryder redan anslagstavlor och lyktstolpar över hela Derry och risken är att någon från The Losers står på tur.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
”Det”, ett väsen som kan byta skepnad men främst gillar att uppträda som Pennywise den dansande clownen, är uppstigen ur sin långa vila och plågar ungdomarna genom att anta formen av deras värsta mardrömmar.
The Losers trakasseras samtidigt av Bowers Gang, tuffisgänget vars fritidsintresse utöver att spöa småglin är att öva pistolskytte på flaskor och katter. Men även mobbande hårdingar har inneboende rädslor och Pennywise vet förstås vilka de är.
The Losers består av de vanliga typerna från outsider-uppväxtskildringar: en stammare, en pratkvarn, en blyger, en tjockis och en hypokondriker. Ansluter senare gör en svart kille och en tjej, pojkflickan Beverly, som har rykte om sig att vara en slampa. Det är hon förstås inte. Inga överraskningar i persongalleriet, som utgår från Kings roman, men det är en underhållande skara med fin kemi. De unga skådespelarna glänser både när de kivas sinsemellan, fintar föräldrar eller hotas av sylvassa clowntänder. Bill Skarsgårds Pennywise lockar, väser, ryter, biter övertygande men dränks ibland i specialeffekter. Allra otäckast är han när inte rör en min utan skymtar på håll, gärna halvt dold bakom en av sina röda ballonger.
”Det” har besökt Derry tidigare och antalet mord och försvinnanden i staden är sex gånger högre än det nationella snittet – när det gäller vuxna, för barn är siffrorna ännu värre! Det är uppseendeväckande att polisen missat detta helt, inte minst när en tolvåring lyckas hitta statistiken på det lokala skolbiblioteket. Men så är ”Det” också främst en rätt skojig berättelse, med mörk botten, om barns utsatthet och oro, deras liv i en värld där vuxna inte kommer till undsättning oavsett om förövarna är vuxna, barn eller vitsminkade kloakmonster. När en clownklädd man med röda ballonger och ett tillkämpat ondskefullt ansiktsuttryck passerar på gatan ett par kvällar senare blir jag därför inte särskilt orolig, snarare fnissig. För även om ”Det” får mig att ta skydd bakom jackan flera gånger är det bestående minnet en varm och humoristisk om än lite klumpig skildring av barndomens kamratskap.
När det känns som att filmen nog borde närma sig sitt slut är det 25 minuter kvar och det är lätt att tänka: det är sommar, vi borde vara utomhus och ha roligt. Men så minns man att det inte är sommar längre utan en ruggig höstkväll och man faktiskt redan har alldeles lagom roligt, utan att riskera att bli skrämd från vettet eller få skrattmagknip.
