Coronaepidemin har slagit hårt mot den svenska filmbranschen, med pausade inspelningar och uppskjutna premiärer som en följd av rekommendationerna om distansering och förbudet mot stora folksamlingar. Regissören Ellen Fiske är en av alla filmskapare vars arbete påverkats av coronakrisen. I slutet av april hade hennes och kollegan Ellinor Hallins kritikerhyllade dokumentärfilm ”Scheme birds” biopremiär som enda film den veckan, men trots publikbegränsningar och stängda biografer var en uppskjuten premiär inte något alternativ.
– Även om vi inte kunde bjuda så många som vi önskat på premiären är jag glad att det blev av. Nu är det väldigt många filmpremiärer som skjutits fram till hösten, och jag gissar på att det kommer bli rätt tjockt i biotablån då. Vi hade också turen att filmen redan visats på många internationella festivaler förra året och fått fin uppmärksamhet, hade det varit i år hade det inte blivit några festivalvisningar alls, säger Ellen Fiske.
Tvingas tänka nytt
Nu jobbar hon med ett filmprojekt där Ellen Fiske kommer att följa deltagare på en retreat i San Fransisco, dit före detta kristna fundamentalister kommer för att hitta ny mening i livet. Planen var att resa dit för att filma i maj samt senare i sommar, men i nuläget är det oklart när inspelningen kan ske. Ett plåster på såren är annars att Ellen Fiske valts ut att ingå i SVT:s nya kortfilmssatsning, där sex olika regissörer kommer att skildra meningsfullt arbete under pandemin. Men hon känner osäkerhet inför framtiden.
– Om vi skulle gå in i en ekonomisk depression kommer kulturen antagligen inte att prioriteras på samma sätt som tidigare, och som frilansande dokumentärfilmare är jag helt beroende av olika stöd och stipendier för att kunna göra det jag gör. Så jag känner en stor osäkerhet om jag kommer kunna fortsätta göra film på samma sätt som nu, säger Ellen Fiske.
”Ett nervspel”
En annan produktion som påverkats av coronakrisen är ”The square”-regissören Ruben Östlunds internationella storproduktion ”Triangle of sadness”, en lyxkryssarsatir med namn som Hollywoodstjärnan Woody Harrelson, och som började spelas in i februari i Sverige. Nu har coronakrisen lett till en avbruten inspelning och ett gigantiskt studiobygge som står och väntar efter att reserestriktioner tvingat fram ett uppehåll i produktionen, berättar filmens producent Erik Hemmendorff.
– Det började bli ett nervspel om folk från andra länder skulle komma till inspelningen eller inte, och till sist visade det sig att många inte vågade komma på grund av osäkerhet om de skulle kunna resa hem igen. Samtidigt hade vi tät kontakt med Hollywood för att kunna koordinera med Woody Harrelsons övriga projekt, och från en dag till en annan började de här vuxna männen, som representerar några av världens största filmbolag, att i princip gråta och säga saker som ”The world´s going under, man!”.
Planen är nu att återuppta inspelningen i juni, då den tidigare förhindrade Woody Harrelson till sist kommer att kunna resa till Sverige, och att spela in utomhusscenerna i Grekland i höst.
– Som filmare är vi vana vid att lösa saker, och jag tror att Ruben också blev lite glad över att få mer tid till andra scener. Nu blir det inte exakt som det var tänkt, men samtidigt ger varje sak som händer oss också mer tid att reflektera. Vår plan är fortfarande att filmen ska vara klar till nästa års filmfestival i Cannes, säger Erik Hemmendorff.
”Jag hatar tv-serier”
Han hoppas att coronakrisen kan leda till ett uppvärderande av biografen som filmisk mötespunkt.
– Min önskan är att det jag upplevde i början av pandemin, då folk började känna ett sug efter relevant kultur, kommer hålla i sig och att de här månaderna av intravenöst Netflix-pundande har väckt ett sug efter något annat. Jag hatar tv-serier, det finns inget tristare än att höra folk som sitter och pratar om hur bra alla serier är. Inte en tanke har skapats överhuvudtaget när man sett något sådant, utan det är mer som ett slags flytande sockervatten. Just därför är vårdandet av biografen, inte som renodlad distributionsmetod utan som en mötesplats där man kan ses och prata, så viktigt, säger Erik Hemmendorff.
Ellen Fiske gissar slutligen på att krisen kan komma att leda till mer av småskalig filmproduktion.
– För mig personligen känner jag att coronakrisen har blivit en knuff mot att göra film här hemma och att jobba mer lokalt. Jag känner att jag rest så otroligt mycket, och att det finns andra sätt att göra film på med berättelser som befinner sig närmre rent geografiskt. Just nu är det svårt att börja jobba med en ny film-idé och ge sig ut för att göra research. Men på sikt kommer krisen förhoppningsvis att bidra till nya tankesätt, arbetsmetoder och konstellationer, säger Ellen Fiske.
