”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan, men efter ett tag verkar giftet ändå.” Så lyder ett lite utslitet citat av Victor Klemperer, om språket i tredje riket. På den svenska högerkanten har man inte velat kännas vid visdomen – fram tills nu. För några månader sedan publicerades Erik Helmerssons ”Dom därute”, om en twittrande moderat och hans hatsvans, och i dagarna publiceras Moa Berglöfs ”Landsförrädare. En berättelse inifrån Moderaterna”.
Moa Berglöf var Fredrik Reinfeldts talskrivare och låg bakom ”Öppna era hjärtan”-talet. Numera tillhör hon en högljudd minoritet som i princip uteslutits ur partiet och är ungefär lika relevant som trotskister i exil. ”Landsförrädare” består av tre delar som går in i varandra. En skildrar rebelldottern till en narkosläkare som gör uppror mot såsse-Sverige. En andra del är en broilerbiografi. Den sista delen påminner om Shakespeares ”Hamlet”, där Berglöf likt Ofelia plockar krasse medan dolkarna slipas.
Till skillnad från Reinfeldt är hon varken slätstruken eller pompös, utan avspänd, bitvis rolig och lite lagom bitter.
Det är berättelsen om hur Moderaterna blev lika ”invandringskritiska” som SD.
Jag har läst många berättelser inifrån riksdagen och imponeras sällan. Men jag måste erkänna att Moa Berglöfs bok är charmig. Till skillnad från Reinfeldt är hon varken slätstruken eller pompös, utan avspänd, bitvis rolig och lite lagom bitter.
Framförallt underhåller skildringen av uppväxten i Hudiksvall på 90-talet och studierna i Uppsala. Jag skrattar åt de sena debattkvällarna i rökiga studentlokaler där osnutna ungmoderater argumenterar för rätten till att ha kärnvapen hemma, ”så länge man inte skadar någon”.
Porträtten av nyckelpersonerna i Nya Moderaterna är oväntat öppenhjärtliga
Själv minns jag hur en färgstark bonddotter på min högstadieskola beskrev kollektivavtal som folkrättsbrott. Några av oss försökte med: ”hon är köpt av kapitalet”, men insåg snabbt att det var ett löjligt argument. Som läsare gillar jag unga Moa Berglöf, även om mitt tonåriga jag nog skulle ha grävt upp en gatsten.
Moa Berglöf blir tidigt uppraggad av Gunnar Strömmer, sedan hamnar hon snabbt i kretsen runt Fredrik Reinfeldt. Porträtten av nyckelpersonerna i Nya Moderaterna är oväntat öppenhjärtliga: Ulrica Schenström framställs som en färgstark narcissist, Reinfeldt som en politikerrobot, Kristoffer Tamson som en odräglig klättrare. Däremot är delarna om livet som talskrivare svintråkiga. Berglöf tryfferar texten med tips: som att inte ha högklackat när du springer genom ett pressuppbåd i Kina eller att man ska passa sig för att göra affärer med hovet. Detta är av mikroskopiskt allmänintresse.
Dessvärre blir det inte mycket bättre i den tredje delen. När Moa Berglöf berättar om hur Moderaterna sväljer Klemperers arsenikdoser känns det som om man hört historien hundra gånger förut. Vi får läsa om Sten Andersson och Sjöbopartiet, Janne Josefssons valstugereportage, Hanif Balis twittrande och syltryggen Ulf Kristerssons kappvändande: från fri invandring till flyktingstopp. Moa Berglöfs analys är att partiet drabbats av en sjukdom hon kallar ”lögnpopulismen”. Jag blir nästan full i skratt : kanske blev de också träffade av en ”utomjordisk strålpistol” antecknar jag i marginalen. Nu väntade jag mig inte att Berglöf skulle komma med några djupsinniga analyser av hur högerpopulismen hänger samman med det konkurrenssamhälle som Alliansen skapade, men jag är lite förvånad över att den öppenhjärtliga tjejen från Hudiksvall inte riktar ett kritiskt ord mot Reinfeldts reformer. När jag slår igen boken har jag Upton Sinclairs ord ringande i huvudet: det är svårt att få en man att förstå något, när hans lön beror på att han inte förstår det.
Ändå blir jag nostalgisk av ”Landsförrädare”. Den är skriven av en moderat som faktiskt har ryggrad. En kvinna som använder begrepp som ”fiska i grumliga vatten”, som om det fortfarande var 2013 och hennes parti inte körde med trålare i den bruna sörjan.
