I Sanna Samuelssons debut ”Mjölkat” förblir korna namnlösa, eller snarare systematiskt namngivna på mödernet. Romanen är i mångt och mycket en kärleksförklaring till jordbruket, naturen och korna, men inte som individer med lugnande blick och personlighet. Det rör sig snarare om en kärlek som riktas mot ett kollektiv av kroppar som utstrålar värme och trygghet.
I ”Mjölkat” möter vi Ellen som en dag säger vafan åt sitt liv med kontorsjobb i storstan och drar hem i till barndomens bondgård. Problemet är bara att det inte varit hennes hem sedan många år tillbaka, eftersom föräldrarna sedan länge har sålt gården: ”Vem äger en plats? Vem har tillträde? Är det de som har pengarna eller de som har lagt ner arbetet, grävt dikena och svettats ner i jorden, brutit spetten, skrubbat knäna?”
Väl tillbaka på sin barndoms gård står huset tomt. De nya ägarna är på semester. På uppfarten finns ingen bil men extranyckeln ligger där den alltid legat. Ellen kliver helt enkelt in i huset som inte längre är hennes men ändå – själsligt – är det. En modern Guldlock hittar snabbt sitt flickrum och bäddar ner sig i det nya barnets Frost-lakan. Hon äter familjens frysrätter, lånar mammans kläder och glufsar i sig barnets matburkar.
Med omtag och uppbrutna meningar flirtar Samuelssons prosa med poesin, men också med det bittra muttrandet man ägnar sig åt när man tror att ingen hör. För här finns definitivt en bitterhet – över att det småskaliga jordbruket inte längre kan existera annat än som lajv inför TV-publiken och över att bonden aldrig är ledig. Över att marknadsekonomin gör det omöjligt för bönder att få de lån som krävs för att gården ska gå runt, över att mjölken är för billig och över att mjölkkorna måste ersättas med köttkor för att jordbruket ska bära.
Gestaltningen vacklar något i de partier där den idylliska barndomsgården byts ut mot stadens blanka fasader. Där blir Ellens avighet konstlad och allt för uppenbar, eftersom den speglas i språket och hittar sitt rätta element på gården. När Samuelsson skriver förskjuts punkter och objekt kan ändras mitt i en mening, något som resulterar i en egendomlig och klar stämma: ”Jag hjälpte mamma och hämtade mjölken i den blanka mjölkkrukan. Den var kall metall, svängde mot benen, stövlar utan sockar i, skav i dem, alltid grus i de stövlarna.”
Det är inte bara varma minnen som Ellen lockar fram från barndomen, för här finns också skammen. Ett tidigt frånstötande av identiteten som lantis när de andra eleverna i skolan retat henne för att ha galna kosjukan eller lukta illa. Lukten spelar en central roll genom hela romanen. Att kläderna luktar ladugård ska man skämmas över och Ellen tvingar sin mamma att köpa sköljmedel utan att det hjälper: ”Lukten avslöjar en alltid, det går inte att komma ifrån.”
I ”Mjölkat” luckras gränsen upp mellan djur och människa, något som återkommer hos arbetarförfattare som Ivar Lo-Johansson. Att likställa arbetaren med djuren är en välbeprövad – och effektiv – metod för att avhumanisera och skriva fram klassförhållanden. Hos Samuelsson blir Ellen till en fluga under värmeböljan och ett ligg med flickvännen till insemineringen av en ko. I en särskilt grafisk passage är hela handen inne, ändå upp till armbågen. Rör det sig om ko eller människa?
I Samuelssons roman föder isoleringen minnen, men tyvärr spricker snart ensamhetens vakuum. För efter en tid i huset visar det sig att Ellens barndomsvän fortfarande bor kvar i huset bredvid. Poff! Den mardrömslika magin är borta och en annan typ av roman tar vid, bestående av mer traditionella teman som rör relationer och vem som vågar dra från byn – eller kanske snarare, vem som vågar stanna kvar.
Starkast är ”Mjölkat” när vi får möta Ellen under de första dagarna i huset. Hon lever i total isolering. Hon flyter runt i barndomens tomrum. I virvlande kapitel vandrar tankarna runt, ett psykologiskt spel i en nästintill postapokalyptisk miljö. Det är värmebölja, luften står stilla, spänningen är tryckande som fanns här ett hot vid horisonten – då tar Samuelsson andan ur sin läsare.
