BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jag och Tintin har samma pappa, men är inte uppvuxna ihop alls. Vi har valt vårt umgänge själva i vuxen ålder och har därför aldrig bråkat som syskon. Inte förrän nu när vi gjorde filmen. Äntligen i 50-årsåldern fick jag lite syskonbråk! skämtar Fredrik Egerstrand.
Ingen relation före filmandet
Kim Anderzon, som filmen kretsar kring, levde hela sitt vuxna liv i och med teatern och är mamma till Tintin. Men hon och Fredrik har alltså inga egna släktband.
– Vi hade egentligen ingen -direkt relation innan vi började göra filmen. Jag var själv skådespelare i 13 år innan jag började göra film, så vi har varit på varandras föreställningar och lite så, säger Fredrik Egerstrand.
Hans egen filmhistoria, om vi tillåter oss att ta den kortkorta varianten, startar med att han sadlar om och går på Valands konsthögskola. Av en slump springer han på en figur kallad Ebbot Lundberg och börjar dokumentera dennes band The Soundtrack of our lives i lite lagom god tid innan de slog stort. En annan musikprofil, Karin Dreijer, haffar honom på någon spelning och frågar om han inte kan göra en video till hennes band Honey is cool. Det i sin tur ledde till att han bland annat gjorde musikvideon till Håkan Hellströms dunderdebut Känn ingen sorg. Håkan Hellström hade tidigare spelat trummor i Honey is cool.
– Men efter ett tag var det inget kul med musikvideos längre. Budgeten för dem dök snabbt och skivbolagen skulle in och styra en massa. Så det blev som att göra reklam, fast utan bra betalning.
Fredrik Egerstrand har dock behållit en fot i den göteborgska musikvärlden och har gjort både The extraordinary ordinary life of José González och Jag är inte beredd att dö än, om Laleh Pourkarim, bland mycket, mycket annat. I framtidsplanerna finns en film om konstnären Annika von Hausswolff och en annan om statister.
– Att göra filmer om personer som endast är stora på den svenska marknaden är skitsvårt att få ihop pengar till. Men undantaget skulle vara Joakim Thåström, som jag gärna skulle göra. Eller varför inte om Joakim Thåström och Amanda Oooms ihop?
”Gillade idén själv också”
Kim – den skalliga primadonnan följer Kom Anderzon de sista elva månaderna i livet. Hon avled i cancer 24 oktober 2014.
– Jag visste att hon var sjuk och ringde upp Tintin om idén att göra filmen. Hon hade tänkt samma sak själv visade det sig. Och Kim gillade idén själv också. Det blev ju ett familjeprojekt. Men för mig personligen var det inte jobbigt och jag kunde stå lite utanför. Dessutom har ju Tintin all kunskap runt omkring.
Stort arkivmaterial att tillgå
En del av filmen är nedslag hos Kim själv, en annan del är det stora arkivmaterialet och den tredje delen är intervjuer med personer och andra skådespelare i Kims närhet. De gjordes efter att hon gått bort.
– Kim sparade allt. Alla tidningsutklipp, gamla manus och mängder med stillbilder. För henne var teatern verkligen överst på prioriteringslistan och hon hade föreställning bara fyra dagar innan hon gick bort.
Kvällen innan hon gick in i koma, firade hon sitt liv med en stor fest. ”En minnesstund, fast liket lever”, beskrev hon det själv.
– Jag önskar att alla människor fick uppleva en sådan sista dag i sitt liv. Hon var väldigt fri från ångest när hon gick bort. Hon höll en sista föreställning och Kim var en person som alltid hamnade i centrum. Det är som Johan Rabeus beskriver henne i filmen. Hon var en virvelvind. Någon slags naturkraft.
Kim – den skalliga primadonnan hade premiär i måndags (6:e) på Tempo dokumentärfestival och går upp på bio i dag, fredag. I höst kommer den att visas på SVT.
