Tuula Klemetti, som jobbade på Volvo, är en annan. Hon minns hur en arbetskamrat alltid brukade stanna bakom henne, där hon satt vid pressen. När hon undrade varför sa han att det var så roligt att se henne arbeta, hon hade en sådan rytm.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hon gjorde inte en enda onödig rörelse. Hon arbetade kvar när Volvo fick sina första robotar i produktionen. Hon hatade dem. Robotarna bestämde tempot och hon var tvungen att anpassa sig. De förstörde hennes rytm.
Söker upp platser och människor
När fotografen Jean Hermanson dog blev hans efterlevande sittande på ett gigantiskt fotoarkiv, med mängder av aldrig tidigare visade bilder och negativ.
I ”Himlens mörkrum” får vi se många av dessa bilder då hans tidigare assistent Nils Petter Löfstedt söker upp platserna och människorna på bilderna.
– Jag hittade pressar som gick för full produktion i dag som finns med på Jeans bilder från slutet i av 60-talet, och så står en ung kille där och pressar, och på 60-talet gjorde det också det. Det är oändligt med arbete som är nedlagt vid just den maskinen. Det går inte att överblicka. De sa det, att den här har betalat många luncher, berättar Nils Petter Löfstedt för ETC.
Filmen är delvis en skildring av mörkrumsarbetet, då Nils Petter Löfstedt hade filmat på Jean Hermanson i mörkrummet med tanken att göra en mörkrumsfilm. Det är vidare en hyllning till fotografhantverket, Jean Hermansons bilder och människorna på dem. Men den är också en modern arbetsskildring.
– Jag ville inte att det skulle bli en nostalgisk tillbakablick. Och den här idén om att arbetarklassen inte längre finns, den vill man ju gärna nyansera lite.
Vilka historier har berört dig mest?
– Alla har berättat om olyckor. Det finns flera bilder av personer som har gått bort i olyckor just på sina arbetsplatser. Och alla hade varit med om jättetragiska händelser. Samtidigt som många tittade tillbaka på det som en fin tid.
Vad gör Jeans bilder speciella?
– Han hade inget utifrån uppifrån-perspektiv. Han hade de här miljöerna med sig hemifrån. Han kom från Småland och hade många gjuteriarbetare i släkten. Hans bästa bilder är från gjuterier och det säger allting, där kände han sig hemma. Han var väldigt nyfiken och en fin man. Det tänker jag hänger ihop med varför han inte är mer känd. Han armbågade sig inte fram med sina bilder. Han var inte intresserad av att konkurrera.
– Jean brottades med varför han tog bilderna. När det ringde från Stockholm och folk ville köpa bilderna för att de skulle hänga på någon fin vägg någonstans, han var inte tillfreds med det. Det är ju varje ung fotografs dröm att det ringer någon från Stockholm och vill ställa ut ens bilder. Men det var inte därför han tog bilderna. Har han rätt att göra det mot de här personerna? Vill de hänga på en vägg på ett fint kontor? Kanske inte. Sådant grubblade han mycket på. Han var väldigt trogen mot sina bilder, det kan vi behöva lära oss av i dag.
ETC når Kjell-Arne Pettersen, som har jobbat på Björneborgs järnverk i snart 50 år, på jobbet. Han sitter i grävmaskinen, men har tid att prata en stund.
– Det var härligt att se bilderna. Jag hade inte sett dem förut. Jag är väl en 18–19 år på bilden av mig. Jag var 16 år när jag började, säger han till ETC.
– Jag har alltid älskat mitt jobb. Det var skitigt och jävligt, men det var en trevlig arbetsplats med trevliga kamrater. God sammanhållning var det. Det är likadant här nu i dag. Där det är skitigast och jävligast, där har du sammanhållningen.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
