Folk har en tendens att försköna och idealisera den som har dött, särskilt om hen precis har nått (eller, som i Freddies fall, precis ska nå) nya fans genom att delta i ofarlig mainstreamunderhållning som Så mycket bättre. Vi kan kalla det för Lex Ljungström. Men det vore direkt tjänstefel att inte påpeka att Freddie Wadling till stor del var en egensinnig och radikal (och troligen även besvärlig) konstnär som såg livet från en plats som de flesta privilegierade mellanmjölksdrickare aldrig får tillträde till; musiken och texterna han gav världen skildrade död, ångest och mörker och var en hoppets fyrbåk för de utstötta, missanpassade och deprimerade; något att identifiera sig med och klamra sig fast vid. Cortex låt ”The Freaks” har troligen räddat liv. Glöm aldrig det.

Jag träffade Freddie i samband med att hans senaste – och, skulle det visa sig, sista – skiva Efter Regnet lanserades. Framför mig i soffan i hotellfoajén satt en extremt gullig människa som hellre pratade om skräckfilm än om sin nya skiva. Jag såg en en fin själ med förkärlek för det morbida, men i en oerhört skruttig köttskrud. Freddie berättade att han skulle bara göra ett par spelningar under våren eftersom han inte orkade turnera längre. Kroppen sa nej. Vi började prata om skräckförfattaren HP Lovecraft och jag tipsade om Ernst-Hugo Järegårds inläsningar av dennes fasansfulla berättelser i ljudboken Skräckens labyrinter. Freddie hade inte hört dem, men blev väldigt intresserad. Efter intervjun mejlade jag en länk till sajten där inspelningen gick att köpa. Jag vet inte om han hann lyssna.

Precis som skivan Blackstar blev David Bowies – minst sagt genomtänkta – avsked till jordelivet så är det lätt att tolka Efter regnet som en sista hälsning från Freddie Wadling. De avskalade låtarna, varav några tillhör den svenska låtskatten och några är skrivna av Stina Nordenstam, handlar om bortgång, glömska och svårigheter, men är klädda i en nästan minimalistisk, småjazzig ljudskrud. Här är en vers från ”Ensam på havet”:

i natt far vi hem
till sirenernas sång
i natt går vi utan lanternor

På Rival i våras, under narrarnas afton den 1 april, samsades det finstämda och det disharmoniska på ett sätt som liksom inte existerar utanför en Freddie Wadling-konsert. Det är ett eget universum där Ove Thörnqvist och The Boogeyman står sida vid sida och skrattar åt människorna. En av konsertens höjdpunkter, som jag minns så tydligt, var en David Bowie-cover:

The clutch of life
And the fist of love
Over your head

And the rain sets in
It's the angel man
I'm deranged

Låten heter ”I’m deranged” (Jag är rubbad). Och det är så jag kommer minnas Freddie Wadling. Som rubbad.

Å, vad jag kommer sakna honom.