I andra säsongen av tv-serien ”Sex and the city” drabbas huvudkaraktären Carrie Bradshaw vid ett tillfälle av ett efterhängset fan. Hon är i tjugoårsåldern och älskar Carries sexkolumn men, ska det visa sig, planerar att vänta med sex till äktenskapet. Detta avslöjas i en scen där Carries unga adept målar kolumnistens tånaglar och berättar hur hon redan som femtonåring blev avtänd på liggande efter att ha tagit sig igenom Jackie Collins samlade verk. ”And I thought to myself: Who cares? Is this supposed to be shocking?”, utbrister hon. ”Wagging one’s pussy at every good-looking stud who walks by? Please.”
Det finns förstås något mycket tilltalande med LA:s neonbelysta porrkitsch
Det är samma känsla av lätt matthet som kommer över en när man tar sig an kulturjournalisten Kristoffer Viitas debutroman ”Demon time”, utgiven på Volante. Där får vi följa Alexander, frilansande fotojournalist, då han agerar hallick åt sin Onlyfans-prostituerade/strippande flickvän och försöker sjösätta sitt passionsprojekt, ett erotiskt fanzine. Konflikt uppstår när flickvännen Nancy blir uppsökt och utpressad av ett våldsamt ex och en tidigare torsk med Nazist-sadist-tendenser. Handlingen tar plats i Los Angeles sexindustri och, ja, det viftas så att säga med en hel del fitta i läsarens ansikte. Men trots att Viita verkligen tar i från tårna uteblir chockeffekten.
Det finns förstås något mycket tilltalande med LA:s neonbelysta porrkitsch. Att, som eventuellt är Viitas intention, försöka litterärt återskapa samma stämning som i musikvideorna till Travis Scotts ”Goosebumps”, Rihannas ”Needed me” eller Lana Del Reys kortfilm ”Tropico” är en bra idé. Och, åtminstone i ett svenskt sammanhang, relativt nyskapande. Men ”Demon Time” är tyvärr mest att likna vid pubertal fanfiction författad av en som just fått sitt mind blown av Harmony Korines ”Springbreakers”.
Författaren kan uppenbarligen sitt ”City of angels” – det framstår åtminstone så för den som aldrig varit där. Det saknas inte ingående redogörelser över stadens geografi. Viita uppvisar därtill ett visst öga för träffsäkra och roliga observationer, som här, i ett snabbt tecknat porträtt av Nancys strippkollega Star: ”Hon gillade att spela Kirby på sitt gamla Nintendo gamecube och att ligga med Soundcloud-rappare som oftast inte använde kondom”.
Men det hjälper inte mycket i en roman som skulle göra sig bäst som suggestiv men där ingenting får stå mellan raderna – förutom, bisarrt nog, sexet och våldet.
Det görs knappt ens en ansats till gestaltning. Precis allt är utskrivet. Läsaren får veta att Alexander ”satte ord på en känsla han haft länge: Du har mitt hjärta, Nancy. Jag vill bara hålla dig i mina armar för alltid”. I ett mässande rabbel informeras man om samtliga karaktärers etnicitet, kroppsform och plagg de bär oavsett om de är relevanta för handlingen eller inte.
Sexskildringarna (om man nu kan kalla dem det) domineras av återhållsamhet och antydningar, närmast prydhet
Samtidigt är en slagsmålsscen mest ett referat av olika MMA-termer, helt obegripliga för den utomstående. Det står att Alexander greppar en handled i det ”klassiska ’figure 4’-låset” (”klassiskt” för vem?), i stället för att författaren gör ansträngningen att skriva ut var karaktären håller händerna.
Sexskildringarna (om man nu kan kalla dem det) domineras av återhållsamhet och antydningar, närmast prydhet. Utöver repliker smockfulla med pornhub-plattityder i stilen ”knulla min hals daddy” och en sorts röv- och tutt-tourettes förekommer inget ligga mer explicit än ”de hade våldsamt sex” eller ”Alexander kom. Nancy kom”. Blott en gång hårdnar en kuk, men det är knappt. Knullas någonsin några halsar? Spoiler alert: Nej.
Bokens enda någorlunda utförliga samlagssekvens är en redogörelse för hur en ung prostituerads kund vill att hon ska låtsats att hon är ett barn och hetsäta snabbmat som hon sedan ska kräkas upp när hon suger av honom. Detta upplägg beskrivs med orden ”arbetsbörda” och ”väldigt avancerade instruktioner”. Det är ett så desperat försök till provokation att man rodnar, särskilt eftersom de fåtal sporadiska ansatserna till farlighet inte bottnar i helhetens mjäkighet.
Uppslaget är intressant, men det står snabbt klart att Viita hade behövt betydligt mer bearbetning och stöd för att realisera det än vad han bevisligen erbjudits.
För det är faktiskt anmärkningsvärt av förlaget att släppa igenom en roman i ett sådant bedrövligt skick. Fylld med så många syftningsfel, upprepningar, felaktiga direktöversättningar, meningslösa klichéer, stavfel, omständliga hopp i kronologin, slumpmässiga byten av berättarperspektiv, onödiga scener och odöda darlings att det uppriktigt är svårt att begripa hur ”Demon time” har kunnat passera genom en utgivningsprocess. Ett inslag som inte borde ha överlevt ens en första redigeringsrunda är exempelvis de tramsiga, självbelåtna blockcitat som följer varenda gång en låt omnämns. Jaså, Van Halen sjunger raden ”hot for teacher” flera gånger i ”Hot for teacher”? Vem hade anat!
Den enda möjliga välvilliga tolkningen av ”Demon time”s tillstånd är om Kristoffer Viita haft som ambition att medvetet skapa en litterär motsvarighet till Paul Verhoevens ökända, kultförklarade camp-kalkon ”Showgirls”.
Oavsett så är det inte roligt att tvingas se någon som har till yrke att skriva famla sig så hjälplöst fram genom en text. Att utsätta en debutant för sådan vårdslös behandling framstår inte bara inkompetent, utan direkt cyniskt.
Eftersom Kristofer Viita är skribent på Dagens ETC:s kultursida recenseras boken av Saga Cavallin, kritiker i Dagens Nyheter.
