Katja Petrowskaja är en gränsvarelse. 1970 föds hon i Ukraina som hon lämnar för studier i Estland 20 år senare. Några år efter det flyttar hon till Moskva där hon doktorerar. Sedan flyttar hon vidare till Berlin där hon romandebuterar 2013. Boken Esther kanske, som nu finns på svenska, är skriven på tyska – men en ”delirisk tyska”, där delar skrivits först på ryska och sedan översatts till tyska av författaren själv. Petrowskaja kallar sig för en ”strelotjnik”, en språkväxlare, och hon tillhör en växande skara författare som rör sig mellan nations- och språkgränser. Chimamanda Ngozi Adichie, Olga Grjasnowa och Teju Cole är författare i samma kategori.
När jag läser Esther kanske tänker jag först att det är en tillkrånglad historia som hade kunnat berättas på ett annat sätt. Här finns material till en storartad judisk familjekrönika, med en morfar som suttit i koncentrationsläger, en farfarsbror som nästan startat krig mellan Ryssland och Tyskland och en babusjka som överlevt en tiodagars dödsmarsch i 30 minus. I händerna på en Adichie hade det här kunnat bli en 800-sidig fresk över 1900-talet. Men Petrowskaja är inte en sådan författare. Hon är mera journalist än epiker och när hon hittar tomrum i historierna broderar hon inte ut, utan stannar kvar i det ofullständiga. Denna hållning finns inskriven i titelns ”kanske”.
Det syftar på hennes gammelfarmor, som blev kvar i Kiev när nazisterna kom. Förvirrad gick hon ner på gatan och frågade två SS-män på jiddisch vart hon skulle gå. Antagligen sköts hon på fläcken. Antagligen hette hon Esther – ingen vet säkert längre. Esther kanske är fylld av sådana ofullständiga historier som gör läsaren förbryllad – men också berörd.
Till en början upplever jag en viss irritation över att Petrowskaja är så omständlig. Framförallt för att hon hela tiden avbryter berättelserna.
Mitt i den dramatiska historien om babusjkans dödsmarch skjuter hon in en reflektion om hur hennes Google Maps krånglar när hon försöker rekonstruera händelsen. Men efter ett tag vänjer jag mig vid hennes sätt att skriva. På ett ställe avbryter Petrowskaja berättelsen om Esther och anmärker att hon inte vet vem som har givit henne den här historien. Ingen stod bakom officerarnas ryggar och lyssnade till gammelfarmorns jiddisch. Men ändå: någon ”viskar dessa historier för oss till vilka det inte finns några vittnen”.
Så använder Petrowskaja sin suggestiva prosa till att ställa angelägna frågor om kollektiva berättelser och kollektiva identiteter. Är det vår plikt att fylla i tomrummen? Att sluta de logiska gapen? Förpliktigar våra förfäders lidanden?
När jag läser det inser jag plötsligt hur modigt det är av Petrowskaja att inte fiktionalisera och göra ytterligare en konventionellt berättad historia om förintelsen. Det är antagligen detta mod som har gjort boken till en stor framgång.
Esther kanske har översatts till ett tiotal språk och belönats med det prestigefyllda Ingeborg Bachmann-priset. Och det med all rätt: det är verkligen en lysande bok. Den skärper läsarens iakttagelseförmåga.
I det sista avsnittet finns det en kort episod som jag ändå läser som något slags erkännande av vårt behov att skapa sammanhang. Där står Petrowskaja i sin barndomsstad Kiev, i korsningen mellan Karl Liebknecht- och Friedrich Engels-gata. Det var platsen där hon föddes – men också en plats som förebådar framtiden i Tyskland. Så bildas ett mönster tillslut. Esther kanske är en glimrande familjehistoria som slagits sönder och lagts fram som tusen skärvor. Men de ligger inte bara huller om buller, de bildar en mosaik.
