– Ränderna går aldrig ur, sa han till mig när jag började engagera mig i fredsfrågor. Han ville på något sätt få sagt att jag aldrig kunde bli av med min överklassbakgrund, hur mycket jag än försöker, säger Agnes Hellström.
En växande insikt
Hon växte upp utan djupare vetskap om sin klassbakgrund, med två föräldrar som båda brutit sig loss från sina borgerliga uppväxtmiljöer och rört sig åt vänster. Hennes mamma är sjukgymnast, från den förmögna släkten Ekman på Bjärka Säby, som var med och startade upp en av internatskolorna i Sigtuna och hennes pappa var läkare från en välbärgad familj. Tillsammans ville de förändra världen och flyttade till Moçambique med sina barn för att jobba på en hjälporganisation.
– Vi bodde på en gata där vi var de enda som hade ett fint vitkalkat hus och fick paket med presenter från Sverige på posten. Då tänkte jag inte på klass, jag var för liten, men det är klart att jag fattade att vi hade något som de andra inte hade, och att vi var vita, berättar Agnes Hellström.
Började på internatskola
Det var först när familjen flyttade tillbaka till Sverige, efter att pappan hastigt dött i en infektionssjukdom, och bosatte sig i den gamla bruksorten Gimo norr om Uppsala som Agnes Hellström på allvar förstod att hon var priviligerad.
– Få av mina klasskompisar hade flugit, själv hade jag rest jättemycket. Vi bodde i en stor villa, vi hade ett hus i Sälen och min mamma hade inga problem att klara sig ekonomiskt trots att jag inte hade nån pappa, säger hon.
Gimo var i början av 90-talet en plats som präglades av arbetslöshet, rasism och ökade samhällsklyftor. Det stora företaget Rockwoll hade lagt ner, Sandvik hade varslat många anställda och det främlingsfientliga partiet Ny Demokrati fick många nya röster i den gamla bruksorten. Agnes Hellström längtade bort och visste att hennes mamma hade gått på en internatskola, där ville hon också gå.
När hon sedan började gymnasiet på Sigtuna internatskola kom nästa uppvaknande.
– Det var när jag kunde betala de dyra terminsavgifter själv med ärvda pengar som jag verkligen insåg att jag tillhörde en ekonomisk överklass. Majoriteten av mina elevhemskompisar hade vuxit upp ihop, hade föräldrar som jobbade internationellt eller bodde på olika herrgårdar och slott, berättar Agnes Hellström.
”Har varit smärtsamt”
Det var utifrån dessa erfarenheter som hon skrev sin debutroman. Även hennes reportagebok ”Att vara utan att synas” skildrar den svenska överklassen och internatskolevärlden på de tre riksinternaten.
– Det har varit smärtsamt att skriva kritiskt om min egen klass. Min första bok väckte väldigt mycket reaktioner när den kom, även om det var fiktion så var det inte alla som läste den som det. Också min andra bok, som kom i samband med strykjärnsskandalen på Lundsberg, uppfattades av vissa som ett angrepp på överklassen och internaten. Jag kan förstå dem som blev sårade, och jag känner själv en jättestark kärlek till många människor på internatet, säger Agnes Hellström.
– Men samtidigt krävs det att du är en högstatuselev som har trivts på skolan och tagit studenten, helst från en familj med traditioner långt tillbaks i skolans historia, för att tas på allvar när du skriver om den här världen. Annars kommer du bara avfärdas, förminskas och mejas ner.
Det finns en pågående diskussion om autenticitet och tolkningsföreträde inom kulturdebatten, till exempel när det gäller erfarenheter av rasifiering och olika etniskt ursprung. Vad tänker du om vi applicerar det här på klass, måste man själv komma från en klass som man skriver om?
– Det är en intressant fråga. Själv har jag alltid utgått från att jag gräver där jag står, jag känner mig bekvämare med att skriva om överklassen. För mig är det försvarbart och känns rätt att kritisera de som har mest makt. Om jag skulle skriva om en klass som jag inte har vuxit upp i eller tillhör så skulle jag behöva göra jävligt bra research, det är väldigt mycket lättare då att utgå från det jag har erfarenhet av och kännedom om, då är det lättare att det blir autentiskt.
Men att skriva fiktion handlar väl inte primärt om att kritisera? Måste man själv ha upplevt allt man skriver om, bygger inte fiktion på fantasi?
– Jo, men jag tror ändå att du delvis måste ha upplevt det du skriver om och ha gjort tillräckligt mycket och bra research för att det ska bli bra. Ju närmare du ligger det du berättar om, desto större autenticitet skapar det, vilket jag tror är en jätteviktig del av berättandet.
Rört sig bort
Idag lever Agnes Hellström ett liv som skulle kunna beskrivas som typisk kulturell medelklass; hon bor i villa i Älvsjö med sambo och två barn, är ordförande för en ideell organisation med kontor i Stockholms innerstad och har ett stort samhälls- och kulturintresse. Trots det definierar hon sig fortfarande som överklass och säger att hon behärskar det som Anneli Jordahl i sin bok ”Ormens två huvuden” kallar för klassmässig tvåspråkighet.
– Jag upplever att jag är lite av en kameleont, jag kan väldigt lätt haka i det sociala, språkliga sammanhanget jag befinner mig i för tillfället. Det kan vara som ensam kritisk röst på Saabs bolagstämma, och det kan också vara på ett möte för fredsaktivister, säger Agnes Hellström.
Hon beskriver sig själv som överklass i relation till sin utbildning, ekonomisk makt och de privilegier hon har med sig sedan födseln, men har medvetet valt att röra sig bort från de sammanhang som den svenska överklassen utgör.
– Jag har hela ryggsäcken full med alla överklassattribut som jag hade behövt för att kunna bo på exempelvis Djursholm, men jag är inte intresserad av det. Däremot är jag väldigt ödmjuk inför de privilegier jag är född med, och försöker förvalta dem på ett ansvarsfullt sätt.
Onsdag kväll efter läxis sitter nästan tjugo bergatjejer prydligt uppradade i skolans matsal, för att lära sig vett och etikett. Maddes faster heter Bibbi, har blondlockig page och svart polotröja. Röda naglar och guldsmycken.
”Hej och hjärtligt välkomna hit.” Bibbi suger extra länge på sina i:n.
”Roligt att vara här”, säger vi.
”Man får aldrig börja äta innan värdinnan säger ’varsågoda’ eller själv börjar.” Vi nickar och antecknar. Mormor kan med all säkerhet redan allt det här, snart kommer vi nog till punkten om att det är
förbjudet med tandpetare vid matbordet. ”Om någon spiller ut sitt glas är det värdinnans plikt att göra samma sak.” Vi fnissar. Så tokroligt.
Vi lär oss hur man dukar korrekt, vilken gaffel som är till vad, hur man adresserar svar till bjudningar, hur man klär sig i olika samman-hang. Vi får inblick i sociala koder jag aldrig tidigare reflekterat över, men antagligen redan hunnit bryta mot massor av gånger. Jag förstår också att du-reformen inte nådde alla delar av landet.
”Visst var det trevligt?”, säger Madde efteråt och det var faktiskt rätt roligt.
”En helt ny värld”, säger jag.
Senare tänker jag på mormor igen. Vägen till hennes hjärta känns kortare nu, hennes tankebanor mer begripliga. Inga armbågar på bordet, inte springa omkring, inte föra oväsen. Hon är min väg in i den här världen. Samma rädsla och respekt jag känt för henne, känner jag för Hum, för husmor och husfar, rektorn och tredje-ringarna. Samma kärlek känner jag.”
