BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Den här pjäsen är baserad på min uppväxt, fast med en twist, säger Carlos Romero Cruz, som kommer till Umeå i höst med sin kritikerrosade monolog ”Zebrafinken”.
Saker som sitter kvar
Sant är att Carlos hade en zebrafink, Pontus, i en bur när han gick i skolan. Sant är också att hans tonårstid var tung – de tre åren på högstadiet kändes som en evighet, säger han. Han spelade teater och tråkades regelbundet av killgängen.
– Folk satte etikett på en innan man själv vem visste man var. I mitt fall var det att jag var gay, det visste jag inte själv om, eller det visste jag kanske, men inte riktigt så tydligt, säger han och fortsätter:
– På något sätt har det format mig till vem jag har blivit i dag. Det gäller nog oavsett om man har blivit retad för att man är bög eller inte pratar språket eller är annorlunda på annat sätt, det påverkar ens självkänsla och följer med en i resten av ens liv. Jag har fortfarande väldigt svårt för att öppna upp och vara trygg i mig själv.
Efter skolan fortsatte Carlos Romero Cruz med att studera på Stockholms dramatiska högskola. Under tiden hade han också börjat utforska sin identitet genom att anta en persona – den glittriga och skämtande dragshowartisten Carnita Molida, som han ibland uppträdde som i Stockholms klubbliv. Men när Carlos skulle sätta ihop sitt slutprojekt på teaterhögskolan fanns inte någon dragshowartist med i planeringen, tvärtom – det här skulle bli en seriös enmansföreställning om hans uppväxt.
Trygghet genom berättelsen
Fast självömkande ville han ju inte vara. Och att vara ensam på scenen var heller inte kul. Projektet gick i stå – tills en klasskamrat lite i förbifarten föreslog att han skulle dra in Carnita i det hela. Då föll bitarna på plats.
– Hon blir berättaren som skapar ett tryggt rum, hon är moderlig och värmande. Det blir lekfullt och avväpnande, och det gör att publiken kan ta till sig pjäsen. Genom att det är hon som berättar, så blir det också en annan dimension än vad det blir om bara jag skulle berätta. Hon har ett annat kroppsspråk och blandar också humor med det allvarliga.
Carlos Romero Cruz pratar om rollgestalten Carnita i tredje person, fast han säger att hon är han. Men hon är också en mask att gömma sig bakom, och en roll att använda för att uttrycka sig ännu tydligare. Carnita har pondus. Hon kräver utrymme, bemästrar scenen, är lekfull och slängd i käften.
– Drag har börjat betyda mycket för mig, vilket jag inte hade trott att det skulle göra. Jag trodde att det var något som jag bara skulle göra en kort period, men det har blivit en typ av livsstil, och ett jobb. På något sätt har det fått mig att acceptera min feminina sida. När jag var liten var den sidan jobbig, men nu när Carnita kommer fram, så får jag en helt annan självsäkerhet. Det är kul – en lek och ett utforskande!
Publiken påverkar improvisationen
”Zebrafinken” är en föreställning som gjord för improvisation, säger Carlos. Scenen är intim och vad som sägs kan bero på hur publiken reagerar. Han har varit ute ett par vändor med sin monolog, bland annat på skolor fulla av samma slags killgäng som brukade håna honom. Men nu möts han av intresse – under pjäsens gång brukar det vara fullt fokus, och efteråt kommer det alltid några som säger att de känner sig som Carlos. Eller så säger de att de känner sig som läraren som nämns i pjäsen, eller som mobbaren, eller att de känner en Carnita: ”Sådär var min dagisfröken!”
En kille började gråta så förtvivlat under en föreställning att han till slut var tvungen att gå ut, så pass mycket hade han känt igen sig själv i den unga osäkra rollfiguren Carlos.
– Jag höll själv på att börja gråta. Jag hade inte trott att min historia skulle beröra folk så mycket.
Nyfiken på mottagandet i småstäderna
Det är Riksteatern som producerar uppsättningen. Klas Wiljergård regisserar och han har även skrivit manus tillsammans med Carlos. Den 20 och 21 oktober spelas föreställningen i Umeå. Dessförinnan i Skellefteå och sedan går den vidare mot Nordmaling och söderut igen, med stopp på många småorter. Hösten är fulltecknad. Inte dåligt för en ung man som tog teaterexamen för bara två år sedan, och som för ytterligare några år sedan inte riktigt visste vem han var. Själv är han ödmjuk:
– I de mindre städerna kommer det att bli väldigt intressant att se hur det tas emot, det handlar ju ändå om homosexualitet. Men det känns kul och bra, och jag känner mig väldigt glad över att ha fått möjligheten att nå ut.