– Det är fasansfullt, och exakt likadant som för 30 år sedan. Bilderna från det som sker nu är i princip identiska med de som är med i min film, från när de sovjetiska trupperna lämnade landet 1989 och mujaheddin tog över, säger Jonas Poher Rasmussen.
Han är i Stockholm för att berätta om sin animerade dokumentärfilm ”Flykt” som nu får svensk premiär den 20 augusti. En innerlig och djupt drabbande berättelse om flykt och trauma, förlust och livslögner och om en människas outsinliga vilja att leva, trots allt. Fullt ut.
Den berättar historien om Jonas Poher Rasmussens vän, i filmen kallad Amin, som regissören lärde känna i 15-årsåldern då de bodde i samma lilla danska by. Amin var ensamkommande flyktingbarn. Jonas Poher Rasmussen djupt rotad på platsen i den danska landsbygden, men de blev vänner.
Då funderade han inte så mycket över vad hans vän gått igenom, eller vad han var utsatt för i det lilla samhället med 400 invånare och inte en enda annan invandrare.
– Jag tänkte mest på fotboll och tjejer, säger han.
Men han blev imponerad av att Amin lärde sig danska så oerhört snabbt, att han klarade gymnasiet med bättre betyg än han själv. Och att där fanns sådant som var stort och svart och tungt att bära i hans bakgrund, det förstod Jonas Poher Rasmussen.
– Amin har alltid varit tvungen att slåss och göra det absolut bästa i varje läge av sitt liv, det har inte funnits något alternativ.
Inte redo att berätta
Flera år senare, när Jonas Poher Rasmussen arbetade som radiodokumentärmakare, hade nyfikenheten väckts. Vad hade hänt egentligen, åren innan Amin kom till byn? Vilka vägar förde honom dit? Vad fanns bakom den framgångsrike, snygge, öppet homosexuella man som på ytan tycktes ha anpassas sig perfekt till livet i Västeuropa?
Varje gång Jonas Poher Rasmussen frågade fick han ett undvikande svar.
– Han sa att han inte ännu var redo att berätta. Men en dag ville han gör det och då var jag den som skulle få förmedla hans historia.
Ett skäl till att Amin drog sig var den offerroll, den ”stackars flykting”-identitet, som man kläs i som en evig kostym om man träder fram med sin flyktberättelse. En annan att han inte ville att främmande människor skulle se hans sår.
– Han ville inte gå på gatan och veta att det fanns folk som kände igen honom och kände till hans trauman.
Men så deltog Jonas Poher Rasmussen i en workshop i att göra animerad dokumentär och en bit föll på plats. Så kunde han berätta om Amin utan att avslöja hans identitet. Han kunde också förflytta sig i tid och rum, berätta om det tidiga 1980-talets Kabul från Amins barndom. Skildra hans mamma, hans syskon, huset de bodde i, trädgården de lekte i.
– Det ger en sådan enorm frihet. Jag kan förflytta Amin till hans barndom, till lekarna med syskonen och sådant som sker på gatorna i Kabul, säger Jonas Poher Rasmussen.
Det gör han genom att som en psykoanalytiker be Amin lägga sig ned och blunda och för sitt inre se vad som skedde. Det är hans väns egen röst som vi hör i filmen, nu var han redo. Nu var det dags att lägga pusslet, för första gången.
Amin berättar om en orolig barndom i Afghanistan, om en pappa som tidigt försvann eftersom han stött sig med gerillan mujaheddin. Om en mamma som blev gråhårig över en natt, soldater som försöker tvångsrekrytera på gatan, rädslan och otryggheten, men också om att springa i klänning genom Kabuls gator, om volleyboll på ett torg mitt i stan.
Flydde i container
Tills dagen kommer då familjen måste fly. De tar sig illegalt till Ryssland där Amins storebror väntar. Där fastnar de, i en grop av hopplöshet i ett höghus av betong, ständigt trakasserad av rysk polis. De måste därifrån, kampen för att ta sig till Sverige inleds. Först skickas de två döttrarna dit, i en försluten container där de nästan kvävs under överfarten.
Sedan gör Amin, hans bror och hans mor ett misslyckat försök att ta sig över Östersjön i en fallfärdig båt med en stor grupp andra flyktingar, bara för att räddas undan drunkningsdöden till ett fruktansvärt interneringsläger i Estland.
Till sist skickas Amin iväg själv, på en betydligt dyrare och tryggare resa. Han hamnar i Danmark alldeles ensam femton år gammal, med den stränga tillsägelsen från människosmugglarna att absolut inte berätta att han har en familj. Han måste säga att han ensam, att hela hans familj dog, annars kommer myndigheterna att skicka tillbaka honom.
– Han var helt övertygad om att det var så och skräckslagen för att bli tillbakaskickad, berättar Jonas Poher Rasmussen.
Därför ljög han och dolde sanningen om sin flykt och sin familj i alla år. Fram till sessionerna på Jonas Poher Rasmussens intervjubädd. Ett dubbelliv, baserat på skräck.
– Det är svårt att komma någon riktigt nära när man bär på en sådan hemlighet. Han visste att han en dag var tvungen att berätta.
Och som han berättar, utan sentimentalitet men med en intensiv, lågmäld närvaro som får flyktens verklighet att börja leva, i alla sina grymma detaljer.
En intimitet som Jonas Poher Rasmussen kunnat skapa just för att han skildrar skeendena genom animerade bilder.
– Vi har svårt att ta till oss en verklig, filmad människas förtvivlade ansikte. Vi har blivit vana vid att hålla människors fruktansvärda berättelser ifrån oss, vi klarar inte av att ta in dem. Men inför en animerad film släpper vi garden och låter oss beröras, säger han.
Allt är autentiskt
Dessutom kunde Jonas Poher Rasmussen skapa det bildmässiga universum som Amins berättelse tar plats i med en helt annan precision. Varje detalj spelar roll, om en fluga flyger genom rummet laddas den med betydelse.
De flesta scener är realistiskt animerade, medan situationer som är starkt känslomässigt laddade bryter sig loss i en helt annan bildestetik, expressiv och surrealistisk.
– Det var otroligt viktigt för mig att allt som berättas är autentiskt, att allt stämmer, både i detaljerna i Amins berättelse men också i hur det såg ut. Men sedan har jag tagit mig friheter i att gestalta hur det kändes, på ett helt annat sätt än vad jag hade kunnat göra i en traditionell dokumentär, säger Jonas Poher Rasmussen.
Resultatet är en både poetisk och skakande film som berör på djupet. Den har också hyllats i runt om i världen när Jonas Poher Rasmussen visat den på internationella festivaler och vann det stora jurypriset på Sundance-festivalen.
Så vad tycker Amin om det färdiga resultatet?
– Han tycker om den, men säger att han inte kan avgöra om det är för att det är en bra film eller om det är för att det hans livs historia. Men har har blivit väldigt glad över den positiva responsen. Han var väldigt orolig för hur hans berättelse, om en homosexuell man från Afghanistan och hans flykt skulle tas emot, ifall människor skulle vara öppna för att ta den till sig, men det har de verkligen varit. Han känner sig sedd.
