Det som på senare år breddat Göran Sonnevis poesi är inte det formmässiga så mycket som att det innehållsmässiga alltmer kommit att röra sig från det politiskt inriktade till det mer existentiellt inriktade. Härmed inte sagt att Sonnevi börjat förminska den politiska praktiken, snarare tvärtom framstår den bara mer då som komplexare och inte minst skörare i det starkt förmedlade existentiella ljuset. Sonnevis nya diktsamling ”Det osynliga motstyckets bok” är inget undantag ifrån detta.
Den tidigare diktsamlingen ”Sekvenser mot Omega” (2017) kan ses som en tvillingbok både formmässigt och innehållsmässigt, men det är inte tradigt upprepande att få träda in i den nya text som utgör ”Det osynliga motstyckets bok”. I ”Det osynliga motstyckets bok” fortsätter Sonnevi att blända med sin välskrivna och existentiellt sensibla text där vardagen, det mellanmänskliga, naturiakttagelser och de stora historiska som samtida politiska frågorna naturligt behandlas och holistiskt prövande vävs in i varandra. Ett av alla starka exempel på detta är dikten ”Sekvens juli 16”:
Blåmesungarna
är i äppelträdet
söker efter
löss, spindlar
eller annat
Redan en
liten flock
Tänker på
det som sker med
planeten Och att
vi låter det
ske Som i
ett kontinuerligt
övergivande
I en gåva
till Intet
Det som
inte finns
Sonnevi har aldrig varit en svårtillgänglig poet, men sakta men säkert, diktsamling för diktsamling, har hans poesi värdigt utvecklats mot en alltmer rådande enkelhet där metaforerna får stå tillbaka för det mer konkreta. Många av dikterna i ”Det osynliga motstyckets bok” är oroande, men samtidigt också paradoxalt stärkande. Det lilla livet i den ovanstående dikten ter sig inte så litet, snarare då vara det stora ställt mot de hårda värdenas praktik som hela tiden drar mot och gränsar till intigheten och att inte finnas till alls. Förhållandet till Gud är tvivlande, men återkommande och själva den drivande essensen i ”Det osynliga motstyckets bok” är inte sällan kärlekens och medlidandets transcendentalt rådande kraft. Ett vackert och gripande exempel är dikten ”Kattbarnet”:
Jag hörde dig, Anna
i din gränslösa sorg
efter din katt
som fick dö i ditt knä
Jag hörde din kärlek
Vi klingade samman
Jag älskar dig
med samma kärlek
Som oftast är det att läsa Sonnevi ett ständigt pågående intellektuellt äventyr. I ”Det osynliga motstyckets bok” återfinns flera av Sonnevis vanligt återkommande litterära, politiska, musikaliska och filosofiska följeslagare som Simone Weil, Karl Marx, Mozart och Martin Heidegger. Det poetiska och återkommande kärnfullt essäistiska samtalet han för med dessa är som alltid lika personligt intimt som givande intellektuellt, utan att för den skull avkräva lika stor bildning av läsaren för att göra sig förstått, och mysteriets öppenhet framför de tillslutna svaren präglar dikterna i ”Det osynliga motstyckets bok”.
Det är fascinerande hur angelägen Sonnevis poetiska röst, som alltid varit eftertänksamt förlösande snarare än ursinnig eller förmanande, fortsätter att vara. Den existentiella utsattheten, vilken också är en fundamentalt obändig styrka i Sonnevis dikt, som den förmedlar mattas heller aldrig av med åren. I ”Det osynliga motstyckets bok” precis som i senare tids föregångare som ”Sekvens mot Omega” intensifieras denna utsatthet bara än mer, och inte då bara genom den egna texten utan också i den direkta skuggan av den pågående och osäkra tid som vi lever i, och att läsa ”Det osynliga motstyckets bok” är att förstå att det är allt annat än en präktig moralkaka att tycka så.
