Romanen – för det är en roman – ger sken av både essä och fiktionaliserad biografi. Utgångspunkten är några av 1900-talets stora matematiker och fysiker, däribland kvantfysikens pionjärer Erwin Schrödinger och Werner Heisenberg, och ögonblicken av plötslig klarhet som lett till deras snillrika upptäckter.
Mycket visar sig vid en googling vara taget direkt ur verkligheten. Som till exempel att ett enda smakomdöme lämnats om den exceptionellt giftiga saltlösningen cyanid – en indisk guldsmed ägnade en icke ringa del av sina sista sekunder i livet åt att på en lapp skriva: ”Jag har provat det. Det bränner på tungan och smakar bittert.” In i det sista skulle vetenskapens framfart tryggas.
Portionsförpackad kunskap i all ära, men det är något annat som gör denna bok enastående bra, något dunkelt som hägrar bortom varje enskild anekdot. De disparata elementen verkar successivt ansamlas på en alltmer olycksbådande himmel.
Den dramatiska principen om ”Tjechovs gevär” innebär att alla detaljer i en berättelse kommer att tjäna ett syfte för helheten. I berättelsens universum finns ingen slump, bara samband. Geväret som omnämns i inledningen kommer att avfyras, frågor kommer att besvaras, vi kan slå vad om att Görings DNA kommer att stämma överens 1 till 1 med den försvunna kattens, osv.
Ett annat sätt att uttrycka det är att berättelsen redan från början är laddad med sitt slut, eller rättare sagt vår förväntan om detta slut. De röda naglarna suger sig fast som av ett undertryck, från dem tvinnas en lika röd tråd mot ett ännu oförutsägbart sammanhang. Det sprakar i luften, man får en lätt huvudvärk, blixten kommer att slå ner – vad vi vill veta är när och var.
Framför allt får vi följa upptäckten av kvantmekaniken, läran som säger oss att det är observationen som fastslår en partikels läge. ”Inte ens det minsta lilla eländiga partikeltillstånd kunde helt förstås” förklarar berättelsens Heisenberg för oss som om det vore den enklaste sak i världen. ”Hur mycket vi än nagelfar fundamenten kommer det alltid att finnas någonting vagt, ovisst och osäkert, som om vår verklighet enbart låter oss se världen kristallklart med ena ögat men aldrig med båda samtidigt.”
Labatut själv säger i en intervju att fiktionen gör det möjligt för oss att greppa sådant som annars svävar bortom vår förståelsehorisont. När berättandet låter oss följa med på den maniska episod som leder Heisenberg till en avgörande upptäckt för fysiken, tillfredsställer den ett för läsningen fundamentalt begär att förbinda orsak med verkan. Och i det här fallet person med ekvation.
Gevären börjar smälla till höger och vänster och hela 1900-talets vetenskap verkar med ens hänga samman i ett sirligt sicksackmönster. Den skyldige är Vetenskapsmannen, i sängkammaren, med ljusstaken. Offren? Andra världskrigets alla konsekvenser. Men givetvis också klimatförändringarna. Den berättelse som är vetenskapshistorien får sin enhet och mening från det slut vi förväntar oss.
Men så kommer en gir, och en till, synfältet fördunklas och det prydliga mönstret med det. Gradvis börjar den egna läsningens förbindelsemani bli kännbar, och vi får syn på oss själva där vi står intrasslade bland de röda trådarna. Det som gör ”En fruktansvärd grönska” till en storartad roman är att den utnyttjar formen till att alstra en andäktig spänning, och samtidigt kvarhålla denna spännings förlösning.
Den rappa, raka stilen påminner om Roberto Bolaños, med deckarromanens tempo och suggestiva detaljseende. Där finns också den flinka förflyttningen mellan empatisk närhet och ironisk distans. Formmässigt hör vi ekot från Sebalds dokumentära romaner. Översättaren Hanna Nordenhök har fångat textens rytm med precision; prosans kännetecknande spänning och ironi gör sin verkan utan att det någonsin känns sökt. Sällan märks skuggan av originalspråket.
Labatuts roman, som blev nominerad till internationella Booker-priset, frågar oss vad det är att läsa, hur våra förväntningar om slutet inverkar på innebörden hos (det berättade) nuet. Gestaltningens centrifugalkraft drar oss in nära, men när vi får signalen höjer vi blicken en aning och ser att mönstret mest liknar en Lichtenbergfigur – ni vet ett sådant där mycelliknande märke efter en blixt.
Men det är också kort och gott en elektriskt spännande, associationsrik och fyndig färd genom områden oframkomliga utanför fiktionens ramar.
