En Dracula för 2020-talet

De brittiska manusförfattarna Steven Moffat och Mark Gatiss doppar åter tårna i den senviktorianska fiktionens vatten. Efter succén med deras tolkning av den mest kända av alla detektiver, Sherlock Holmes, har duon nu ögonen på den mest kända av alla vampyrer: Greve Dracula, i en ny serie som samproduceras av Netflix och BBC och kommer sändas under 2020.

Precis som med Sherlock Holmes, är det knappast den första tolkningen av Dracula. Bram Stokers roman är 122 år gammal och karaktären har dykt upp på vita duken nästan 350 gånger. Det kan få en att undra, vilken ny mark kan man bryta på området?

Varje ny inkarnation av Dracula bjuder dock på en ny vampyr och en ny story, oavsett hur nära manuset följer romanen. Till skillnad mot i Sherlock Holmes kommer manusförfattarduon inte förlägga berättelsen i modern tid, det råder dock ingen tvekan om att berättelsen kommer att moderniseras. Dracula kommer att förvandlas för att passa intressen och behov hos en 2000-talspublik.

Gotisk fiktion har alltid haft makten att både svara mot och överskrida sin egen historiska kontext. Dracula kan sägas handla om ett antal specifika sociala sammanhang i mitten av 1890-talet – som den politiska oron i regionen Transylvanien, som följde på det rysk-turkiska kriget 1877. Men under årtionden efter årtionden som följde, har människor läst och uppskattat Dracula ute att ha någon aning om dessa politiska händelser.

Gotisk fiktion projicerar samtida oro (för kyrkan, ny vetenskap, fallande imperier) på övernaturliga monster, vilket ger möjlighet till ett tryggt utforskande av sociala och politiska rädslor. De förkroppsligas i en skurk som kan bli konfronterad, bekämpad och dödad. Denna projektion ger också gotiska verk en livslängd bortom sin egen historiska kontext. Monstren är avskilda från den faktiska källan till den oro som inspirerat dem, de kan omtolkas av efterföljande generation för att representera annan oro.

Och Dracula är unikt välanpassad till sådan omtolkning. Till skillnad från andra gotiska skurkar från 1800-talet (Frankensteins monster, Dr Jekyll och Dorian Gray), berättar Dracula inte sin historia själv. Romanen byggs upp av dagboksanteckningar, nyhetsklipp och skeppsloggar, som ger insikt i många personers tankar, men inte i titelrollens. Vi vet om hans rörelser, men inte hans motiv. Det är denna hemlighetsfullhet som har tillåtit filmmakare att omskapa och omdefiniera Dracula sedan den första olicensierade tolkningen av romanen gjordes 1922 (Nosferatu).

Bela Lugosi, som gjorde filmen ”Dracula” 1931 förvandlade den oattraktiva greven till en förfinad och stilig aristokrat som alla kvinnor ansåg fascinerande.

Efterföljande tolkningar, inklusive Dan Curtis (1973), John Badham (1979) och Francis Ford Coppola (1992), följde mönstret, med Coppolas ”Bram Stokers Dracula” där Gary Oldman spelade en Dracula med ett tragiskt förflutet (hans fru var död) och en allt uppslukande passion för Mina, vilket förvandlade romanens våldtäktsscen till en kärleksscen.

Som kontrast ser vi Dracula-filmerna från filmbolaget Hammer Horror, där Christopher Lee gör titelrollen i sex filmer. Våldsam, djurisk och delvis overbal – greven pratar inte alls i en av filmerna – är Christopher Lees Dracula långt ifrån en hjälte. Istället ser han ut att representera östmakterna under Kalla Kriget-eran. Varje generations tolkning av Dracula reflekterar sitt politiska klimat. Andra vågens feminister såg romanen som en misogyn våldtäktsfantasi som straffade kvinnor sin sexuella frigörelse. Queerteoretiker läste, under Aids-krisens 80-tal och dess klimat för homosexuella, in undertryckt homosexualitet i romanen, främst mellan Jonathan Harker och Dracula, men även mellan Mina och Lucy. Postkoloniala forskare flyttade fokuset från sex till etnicitet och förslog tolkningar där rädslan för invandring på 90-talet lästes in. Denna tolkning dröjer sig kvar i 2014 års ”Dracula untold”, en film som har kallats ”Dracula för IS-eran”. Romanen har också lästs genom teknologiska glasögon, under den snabba tekniska utvecklingen kring millenieskiftet. I ”Dracula 3000” från 2004 placeras Dracula i rymden.

Så, vad innebär Dracula för oss 2020? Kanske en kombination av allt ovan – de orospunkter teoretiker spårat i romanen är fortfarande krafter i vårt politiska landskap. Det görs fortfarande försök att kontrollera kvinnors rätt till sina kroppar. Andra bekanta teman är migrationspaniken i väst, i spåren av Brexit och Trump, vars väljarbas är besatta av tankar om ”vitt folkmord”. Vi oroas också av teknologi som allt mer ses som utom kontroll, som hela tiden hittar nya vägar att kränka vår integritet. En ny Dracula har potential att hantera all denna samtida ångest.

Texten är tidigare publicerad i The Conversation. Översättning: Annie Hellquist