2017 publicerade Per Wirtén reportageboken ”Är vi framme snart?” Där reste författaren från Europas fattigaste delar till dess rikaste samtidigt som han folkbildade om drömmen om ett enat Europa. Det var en ambitiös reportagebok som pedagogiskt gick igenom EU-samarbetets felskär. 2020 följde han upp boken och publicerade ”Europa, ständigt detta Europa”, en inkännande biografi över reportern Elin Wägner som samtidigt hyllade hennes tidiga federalism. Jag recenserade båda böckerna i positiva ordalag, men ifrågasatte Wirténs idealism. Jag tyckte att han var för upptagen med att ta ner sitt United States of EU från molnen att han missade skakningarna från undre däck.
I dagarna publicerar Wirtén den tunna skriften ”Mitt hemland. Ett utanförskapsområde” som fullbordar en trilogi om EU. Det är en melankolisk essä om det svenska EU-motståndets historia. En nyckelmening i boken är att Sverige anslöt sig till EG, men inte till Europatanken. Framförallt är det socialdemokrater som hamnar i skottgluggen: Tage Erlander utnämns till ”vänsterpopulist” för att han på 60-talet hävdade att en EEC-anslutning hotade Sveriges neutralitetspolitik. På 70-talet hårdnade tongångarna och EEC sågs som en kapitalistisk sammanslutning, förkroppsligad i den tyska nazikapitalisten i ”Äppelkriget”. Wirtén är förtjust i dessa kulturella artefakter som fångar stämningsläget, och i god essäistisk anda öser han på med exempel. Så vände det sakta på 80-talet när både LO och partiledningen svängde i frågan. Plötsligt ville man bort från den lite pinsamma svenska inskränktheten, gestaltad i ”Sällskapsresan”. När valet slutligen genomfördes 1992 stod två bilder av Sverige och Europa mot varandra – ”Äppelkriget” mot ”Sällskapsresan”. Ja-sidan vann, men Wirtén var ändå besviken. Sossarna lät som bokföringsexperter när de talade om tullar och tillväxt. Sällan nämndes EU som det stora fredsprojektet.
Wirtén är en av Sveriges bästa essäister. Det beror dels på att han är en sådan hederlig debattör som ser alla samhällsfrågor i 3D, dels på att han skriver vackert. I en passage i ”Mitt hemland” skriver han om Lars Gustafssons 80-talsböcker och sin identifikation med frihetshögern: ”det är som att höra åldrade fingrar träffa djupa toner på en kontrabas i en våning högre upp i huset där man bor”. Det är vackert – och framförallt ärligt. Få saker ter sig så föråldrade som Gustafssons böcker från tiden och frihetshögerns vurm för globaliseringen. Wirtén hymlar inte med att han blivit en Don Quijote i svenska sammanhang: en federalist av den federalistiska skepnaden.
Samtidigt är ”Mitt hemland” en pamflett som sammanfattar teserna i de tidigare böckerna. På så sätt blir svagheter och blinda fläckar i trilogin synliga. Slående är att Wirtén aldrig bemöter de skarpaste kritikerna av unionen, som exempelvis Quinn Slobodian. Denne gjorde nyligen en banbrytande upptäckt, då han hittade Friedrich Hayeks – aka nyliberalismens gudfader – artikel ”The Economic Conditions of Interstate Federalism”. Slobodian menade att Hayek redan 1939 beskrev vad EU skulle förvandlas till: en nyliberal organisation där statlig makt används för att på juridisk grund skydda marknaden från demokratisk politik. Denna predestination går givetvis att argumentera emot: är fördragen – med sin tvingande åtstramningspolitik – verkligen så orubbliga som Slobodian påstår? Går det verkligen inte att flytta makten från kommissionen till parlamentet? Saken är att Wirtén aldrig gör det. Böckerna dras med samma problem som den gängse vänsterkritiken: de diskuterar vad EU borde vara, inte vad det är.
Detta får gruvliga konsekvenser. I ett avsnitt av ”Mitt hemland” skriver författaren att Maastrichtfördraget 1992 var ett steg mot ”en ambitiös politisk union”. I praktiken bakband det medlemsländerna vid en strikt budgetdisciplin – vilket blev roten till eurokrisen. Få saker har verkat så splittrande på Europa. Att EU vill lagstifta om minimilöner tycker Wirtén är oproblematiskt och oron för att de hotar kollektivavtalsmodellen viftar han bort som en ”självgod svensk attityd”. Det är ett häpnadsväckande uttalande. Nyligen menade LO:s avtalssekreterare att förslaget är så allvarligt att vi borde lämna unionen om det genomförs. Men Wirtén kan inte se dessa faror, han är bländad av ljuset från ”fredstanken”. Som läsare vill man bara ruska om honom: den har ingen som helst relevans i dagens EU. Bokföringsexperterna har segrat.
I slutet av boken skriver Wirtén att han fortfarande tycker att Sverige borde gå med i euron. I marginalen antecknar jag att han måste vara närmast ensam om den åsikten – möjligen med undantag för Jan Björklund. Samtidigt säger det något om ståndaktigheten hos denne Don Quijote. För det måste man beundra honom.
