Jag hade först tänkt att det här skulle bli en text om dekadenta finansmän. Ett lite elakt stycke om rika snubbar som lurar folk att ta dyra lån och firar med att gå på krogen och vaska champagne. Det är en vanlig bild av finansvärlden: läs till exempel Geraint Andersons City Boy eller se Martin Scorseses The Wolf of Wall Street. Där framställs bankvärlden som en undergångssekt som tar en sista fylla före smällen. Men när jag läser Joris Luyendijks Simma med hajar. En resa mot finansvärldens innersta inser jag att jag inte kan skriva en sådan text. Istället får jag lust att berätta om hur människor blir förtryckta och utnyttjade på affärsgolven.
Egentligen är det märkligt att så lite har skrivits om bankkulturen. Journalister tycks bara intresserade av den då skandaler briserar och ekonomerna lika ointresserade av affärsgolven som av arbetarnas värld. Luyendijk är visserligen både journalist och ekonom – men han är också antropolog. I Simma med hajar har han gjort 200 intervjuer med människor som jobbar i Londons finansdistrikt – City – och det han upptäcker är inte alls en värld av glidare utan av människor som mår dåligt. En viktig sak att veta om finansvärlden är att det knappast är alla som tjänar storkovan. Nittiofem procent av de anställda på en bank har bara en något högre lön än inom ett annat yrke med motsvarande utbildning. I The Wolf of Wall Street och City Boy är det bankernas rockstjärnor som skildras, de så kallade traders som ofta är mångmiljonärer med privatjet. Men en bank består av mycket mer än så: jurister, kamrerer, IT-experter, personalvårdare etc.
Detta är människor som sällan trivs med sina arbeten. Ofta går de omkring med tunga orosmoln över huvudet och flera Luyendijk pratar med äter magmedicin och har svårt att sova. Att jobba på en investmentbank beskrivs som det värsta. Där har det uppstått en slags skrikkultur. Som trader måste man vara snabb och ta stora risker och detta skapar en atmosfär av oro och irritation. Det är inte en ovanlig syn att traders står och skriker på personalen i matsalen. Är man långt ner i hierarkin får man skäll för skitsaker. När jag läser detta kommer jag att tänka på den svenska debatten om ”skitjobb”. Många av jobben i finansvärlden framstår just som skitjobb i slips.
Slående är också de otrygga anställningsvillkoren. Jobbar man i City är det inte direkt hippt att vara med i facket. Flera anställda beskriver hur kollegor avskedas på stående fot och hur ett litet misstag kan göra att man ryker. På Goldman och JP Morgan är det standard att årligen avskeda dem som presterat sämst – även åren man gjort enorma vinster. Detta kallas ”curl” på finanslingo, vilket betyder ”nödslakt”. Som läsare är det lätt att se hur det sprider sig. Varför skulle man behandla bankkunderna bra när chefen behandlar en som boskap?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Detta är också en av Luyendijks poänger. Banker består inte, som vissa marxister föreställer sig, av fotsoldater i kapitalets tjänst. Snarare är banker kaotiska platser där det råder inbördeskrig mellan olika individer och avdelningar. Här försöker alla sko sig på varandra. Luyendijk återkommer hela tiden till bilden av den tomma cockpiten. Bankvärlden är som ett förarlöst plan där ingen ser om det styr rätt in i bergväggen, eftersom alla är upptagna med att kriga mot sina stolsgrannar.
Betyder detta att vi borde sluta vara arga på finansmännen? Nja. Luyendijks poäng är snarare att vi borde vara arga av rätt anledning. Inte för att finansmän är giriga och cyniska, utan för att de är konformister som anpassat sig till ett cyniskt system.
Simma med hajar är verkligen en lysande reportagebok som jag kan rekommendera till alla med minsta samhällsintresse. Framförallt för att den fungerar som ett effektivt vaccin mot alla ytliga skildringar av finansvärlden. Det upptäcker jag när jag börjar läsa ekonomijournalisten Carolina Neuraths deckardebut Fartblinda. Det är en berättelse om ”Stockholmsbanken” – en bank vars ledning i åratal sysslat med insideraffärer. Här framställs bankmännen som slemmiga och giriga typer. De tränger sig före i ostronkön, daskar sina sekreterare i baken och mumlar saker som att kvinnor inte hör hemma i bolagsstyrelser. Jag tvivlar inte en sekund på att Neurath träffat massa sådana typer i sitt arbete, men i boken händer just det som Luyendijk menar är problemet med kritiken av finansvärlden. Den blir moraliserande och framställer enskilda finansmän som grundproblemet. Neuraths budskap tycks vara: om det bara fanns lite snällare chefer vore allt frid och fröjd. I slutet av boken hittar jag ett slående exempel på detta. Där fräser hjältinnan – en granskande ekonomireporter – åt en riskkapitalist att det är ”omoraliskt” att använda skattesnurror på skattepengar. Riskkapitalisten rycker på axlarna: ”alla gör ju det!”. Det är ett riktigt sandlådeargument framfört av ett vuxet barn. Men i stunden blir jag osäker på om jag verkligen står på den präktiga ekonomireporterns sida.
Detta gör också att Neuraths bok aldrig känns särskilt spännande, trots att det är en thriller. Istället är det Luyendijks skildring av den grå vardagen på affärsgolven som står för det rafflande, eftersom den ger ett så oväntat perspektiv på finansvärlden.
