När Will Andrews kommer till Butcher’s Crossing är staden så liten att den kan tas in med en blick. Längs en smal lerväg ligger sex enkla trähus och bortanför dem några spridda tält. Där finns en bar som består av en ohyvlad bräda till bardisk. Doften av brinnande fotogen och blaskigt öl känns ut till gatan. Där går Andrews in för att hitta någon att jaga buffel med. När han får frågan varför han, en universitetsutbildad man, vill ge sig på en sådan expedition svarar han: ”Jag kom hit för att se så mycket av landet som möjligt.” Mer än så får man egentligen inte veta om Andrews motiv.
Butcher’s Crossing är skriven av 1960-talsförfattaren John Williams. Han fick ett postumt genomslag med romanen Stoner häromåret. Det är en stillsam berättelse om en torparson som lyckas ta sig in på universitetet i seklets början och bli lärare i litteraturvetenskap. Bokens styrka är Williams magiska beskrivningar av Stoners kärlek till litteraturen och hans jämnmod inför alla svårigheter han råkar ut för. En berättelse i den amerikanska efterkrigslitteraturens anda, lika bra som Richard Yates Easter Parade eller Paula Fox Förtvivlade människor.
Butcher’s Crossing är Williams andra roman, fint översatt av Eva Johansson. Den publicerades 1960, alltså ett par år före Stoner, och betraktas som Williams första mogna roman. Den kan beskrivas som en slags anti-western. Boken utspelar sig i det mytomspunna The Frontiers på 1870-talet – gränsen mellan bebyggelse och vildmark i västra USA – och nästan hela romanen ägnas åt att skildra buffeljakt. Den kom mitt i en tid då regissörer och författare gjorde upp med den romantiska bilden av ”vilda västern”. Några år tidigare hade Fred Zimmermans film Sheriffen haft premiär – en uppgörelse med den amerikanska småstadsidyllen – och ett par år efteråt skulle Sam Peckinpahs film Det vilda gänget och Cormac McCarthys romantriologi om gränslandet komma, som skildrade nybyggarna som våldsamma galningar. Butcher’s Crossing är en lågmäld historia jämfört med dem. Andrews möter en jägare som heter Miller, och tillsammans reser de upp i bergen i Colorado där Miller slaktar en buffelhjord. Som läsare blir jag nästan illamående av att läsa om hur männen vadar fram bland flådda buffelkroppar, svarta av insekter i värmen. Här finns en diskret framskriven uppgörelse med det patriarkala våld som riktas mot djur och natur.
Nu kan man fråga sig hur relevant en 55 år gammal anti-western är för en svensk läsare idag? För på ytan är Butcher’s Crossing en rätt simpel berättelse om buffeljakt och om tiden innan järnvägen dragits över USA. Jag tror dock att man gör ett misstag om man ställer frågan på det sättet. För boken har nämligen ett till ärende. När männen kommer tillbaka från bergen har luften gått ur skinnmarknaden vilket gör att skinnen är värdelösa. Som läsare inser man då att intrigen bara varit en förevändning för Williams att skriva fram en annan historia. En moralitet om att det går att göra sig oberoende av yttre framgång. I Stoner dolde sig en liknande berättelse – Stoner fann sig i att han inte fick undervisa i sin favoritkurs och att hans fru inte älskade honom. I Butcher’s Crossing är poängen att männen accepterar motgångarna, även om de förtvivlar. På så sätt framträder Williams inte bara som westernförfattare utan även som stoiker. Han har vid ett tillfälle sagt att det går att lära sig att betrakta livet som en komedi, där ”triumfer och nederlag smälter ihop”. Den insikten flödar ut ur Butcher’s Crossing, likt ett svalkande duggregn.
