Det här samtalet ägde rum 21 februari. Men runt halvfem på morgonen den 24:e vaknade jag av några obegripliga, otäcka, dova ljud: bom, bom, bom! Jag förstod att det var explosioner, men tanken på krig var lika barock som tidigare. Ändå började en halvtimme senare information komma på internet om ett fullskaligt ryskt anfall på Ukraina. Först då rusade jag för att packa den berömda nödväskan. Och på dagen ringde Tatjana igen och frågade: Nå, hur är läget hos er i Charkiv, bombar de?
Ja, kraftigt, svarade jag. Res hit till mig, föreslog hon.
–Tror du inte att de kommer dit?
– Tja, än så länge är det lugnt.
Jag tänkte efter en minut. Men Tatjana fortsatte:
– Jag såg på TV hur Kievborna sjappar.
Sjappar… Ordet, som hon uttalade med ohöljd skadeglädje, gjorde mig rasande.
– Nu är det här, ditt kära Ryssland, ha det så muntert! Och ring mig aldrig mer, skrek jag och slängde på luren.
Det lustiga är, om ordet vore på sin plats, är att Tatjana har ukrainskt pass och jag – fastän född och uppvuxen i Ukraina – har ett ryskt. Trött på maktens eviga lögner flyttade jag 2011 till Ukraina från Ryssland, men bytte inte medborgarskap. Jag har arbetat i Ryssland, betalat skatt och med tiden skulle jag få ut pension. Jag ville inte alls gå miste om den. Varför i all världen skulle jag avstå den till de där korrumperade tjänstemännen som redan badar i pengar? Men nu så, efter kriget, kommer jag självklart att bli ukrainsk medborgare, låt Putin ta min pension, jag hoppas han storknar och kvävs, gärna till döds.
Men det är nu jag tänker på detta. Då, krigets första dag, visste jag inte vad jag skulle göra. Med covid och nästan 39 graders feber, helt utan kraft, kunde jag inte ta mig någonstans. Men explosionerna slutade inte: bom-bom-bom, ibland längre bort, ibland närmre. Nyheterna nådde mig att ryssarna bara förstör militära mål och lovar att inte tillfoga civilbefolkningen någon skada. Jag ställde upp en tältsäng i min lilla hall där det inte finns fönster och började bo där – i hopp om att allt snart skulle upphöra. En sån här mardröm kan ju inte pågå länge!
På det viset gick det två dagar. Konstigt, men när man är förvissad om att ingen kommer att beskjuta eller bomba några bostadskvarter så vänjer man sig vid explosionerna … Det går till och med att sova. Man kan till och med göra manikyr.
Så kom den tredje dagen. Och jag skär mig med nagelsaxen. Precis över huvudet på mig hörs ett fruktansvärt dån från ett flygplan, och nånstans helt nära brakar en bomb ner. Så att fönstren och väggarna skakar.
Från den dagen öppnar sig portarna till helvetet
Det finns inga militära mål i mitt område. Och i andra områden, bombade och raketbeskjutna från Stalinorgel den dagen, fanns inte heller några militära mål.
Nu har det börjat! De första ruinerna efter bostadshus, de första civila offren. Och den ryska högsta ledningen fortsätter sina cyniska lögner om att de bara använder högprecisionsvapen mot militär infrastruktur.
Från den dagen öppnar sig portarna till helvetet. Jag gömmer mig än i hallen, där jag under beskjutningen och flyganfallen faller till golvet med en kudde över huvudet, än i badkaret: jag har läst att badkaret är en ”överlevnadskapsel” under bombning. Men allt är struntprat – på nätet kommer det upp alltfler fruktansvärda videoklipp och foton av förstörda bostadshus i Charkiv, förvandlade till ruiner. För bomberna och Stalinorglarna existerar det inga överlevnadskapslar. Och till skyddsrummet ska man hinna ta sig … Jag hinner det inte. Kanske lika bra: vid det skyddsrum som ligger närmast dog två personer under kraftig eld – de hade gått ut för att hämta vatten.
Jag ber, hela tiden ber jag… Jag tror på våra soldater; de kämpar förtvivlat och slår ut de ryska sabotageförband som tagit sig in i staden. Men ryssarna bombar ovanifrån, beskjuter oss från ryskt territorium (från Charkiv till ryska gränsen är det bara fyra mil). Jo, vi lyckas slå ut bombplan och raketer, men långt ifrån alla…
Fjärde dagen, och jag inser att jag behöver fly från stan, rädda mig. Men hur? Jag har ingen bil. Kommunala färdmedel går inte. Det finns tåg, men hur tar jag mig till stationen? Och om jag på något sätt tar mig dit, kommer jag då ombord på ett tåg? Ser bilder på nätet från evakueringen på tågstationen i Kiev… Ett hav av människor – kvinnor, barn, de stormar vagnarna … Nej, jag kommer inte kunna tränga mig upp på ett tåg, det är inte realistiskt. Jag börjar ringa runt till förare som kör privattaxi. Jag ringer hela dagen, med avbrott för bombningar och Fader Vår. - Nej, nej, vi jobbar inte, svarar det. Inte förrän på kvällen får jag svaret: ja, jag kan köra er till Poltava, men det är en risk som ni förstår, och kommer kosta därefter. Jag säger: det spelar ingen roll, jag betalar vad ni begär. Åker vi imorgon bitti? – Ja.
38 års vänskap har på ett ögonblick kastats i soporna
Jag har 500 dollar. Det är pengar som min väninna i Moskva betalat för att jag ska förbereda hennes son för examen i engelska. Hon betalade i förskott. Lektionerna sker online, men sen kriget bröt ut har jag inte kunnat läsa med honom; datorn står vid fönstret och det är farligt. Dessutom har jag tappat rösten på grund av covid och värsta sortens halsinfektion. Och när husen intill bombas och beskjuts, och det bara är ett mirakel att ditt eget hus inte träffas – vad sorts lektioner kan det bli frågan om då? Men skälet till att jag säger nej till att fortsätta ge sonen lektioner är inte bara det, nej inte det överhuvudtaget. När jag går in på hennes sida på Facebook, ser jag hur hon gläds åt detta krig; hon är övertygad om att det snart inte kommer att finnas ett spår kvar av den ”ofullgångna” ukrainska staten, och det gör henne förtjust. Det berör henne inte att Charkiv, där jag bor, beskjuts och sprängs utan nåd, att jag till syvende och sist kan dö. 38 års vänskap har på ett ögonblick kastats i soporna
Jag skriver till ”väninnan” att jag avslutar allt umgänge oss emellan och betalar tillbaka pengarna så fort bankerna fungerar på nytt. ”Galja, ditt svin”, svarar hon och kräver omedelbar återbetalning. På det svarar jag helt enkelt inte. Det är ändå en omöjlighet just nu. Men det är ändå märkligt: hon vill min död, Ryssland har anfallit Ukraina, och det är jag som är ett svin. Det är så Putinaktigt, så uppochnedvänt!
Föraren heter Andrej. Han hämtar upp mig hemma tidigt på morgonen. Det finns plats i bilen för tre passagerare till, och kvällen innan erbjöd jag grannarna i trappuppgången att resa tillsammans med mig. Först gick jag till ett ungt par med ett litet barn. Killen är musiker, han spelar på traditionella folkinstrument: trummor, flöjter… Mellan det att vi beskjuts når mig musiken från deras lägenhet.
– Imorgon åker jag till Poltava, säger jag till dem, där är det fortfarande lugnt; jag kan ta med er. De tackar och… vägrar prompt. Jag förstår inte, försöker övertala, men förgäves. Går ytterligare två trappor upp, till ett äldre par. Men även de säger: nej, vi åker ingenstans, hemmet och väggarna hjälper. Jag invänder: så länge väggarna finns, ja! Ändå går det inte att övertyga dem heller. Jag lämnar dem alla matvaror jag har kvar – det kan hålla dem uppe en tid.
Från Charkiv till Poltava är det 14 mil. Under normala omständigheter tar sträckan ungefär två timmar i bil. Andrej och jag kör en hel dag. Köer som är många kilometer långa vid kontrollpunkterna, bilen rör sig knappt. Andrej medger att han aldrig tidigare har tjänat så bra. Men vad ska man säga? De här 14 milen kommer att kosta mig 250 dollar. Men jag är inte stött; det är min lycka att ha hittat en människa som är redo att riskera livet, låt vara för pengar. Vad kan jag invända om det räddar mitt liv? Dessutom säger Andrej att han kommer skänka en del av pengarna till Ukrainas armé, och från och med nästa vecka ska han gå med i hemvärnet.
Längs hela vägsträckan är plakat uppställda med orden: ”Till det ryska krigsfartyget – far åt helvete!” Med den meningen, som har blivit ett internetfenomen, svarade de ukrainska gränsvakterna på ön Zmijnij som ligger i södra Ukraina, på kravet som ljöd från ett ryskt krigsfartyg att de skulle ge upp och ge sig. Helt rätt! Just ditåt är den rätta vägen för alla ryska fartyg, flygplan, stridsvagnar, raketer och alla militärer. Åt helvete!
Det är märkligt att vi inte har förlorat förmågan att skämta och skratta, trots allt det ohyggliga runtom oss
Det är märkligt att vi inte har förlorat förmågan att skämta och skratta, trots allt det ohyggliga runtom oss. Andrej är ett kvickhuvud, han berättar roliga historier och delger mig ett nytt skämt: ett land med en kyckling på riksvapnet kommer aldrig att besegra ett land som har en gaffel på sitt!
I Poltava åker jag hem till en gammal kvinna jag känner, en barndomsvän till min bortgångna mamma. Jag vilar lite, sen går jag och handlar. När jag är på väg tillbaka från affären så hör jag ett tydligt flygplansvrål och ljudet av explosioner. Jag springer, störtar in lägenheten och skriker: ”Tant Lida, de bombar Poltava, vi måste ta skydd!” Hon blir förvirrad, har inte hört några explosioner, flyglarmet har inte gått. Det är jag som har hörselhallucinationer, posttraumatisk stress… Jag inser det, men kan inte längre stanna upp – jag grabbar tag i min väska och åker till stationen: kanske lyckas jag komma med ett tåg mot västra Ukraina. Jag är där tills det blir natt, men tågen stannar utan att öppna dörrarna: de är ända upp till taket packade med flyktingar. Återigen är taxi enda sättet för mig att fly – genom praktiskt taget hela detta stora land…
Nu uppehåller jag mig i en liten stad i västra Ukraina. Den här stan har tagit emot flyktingar i en mängd som motsvarar en och en halv gång det egna invånarantalet. Genom ett underverk har jag lyckats hyra ett rum hos en 85-årig, mycket rar och välvillig gamling. Jag kallar honom farbror Volodja. Förr i tiden var han raketingenjör; han konstruerade raketsystem på Sovjettiden. Och nu beskjuts hans land med raketer av en manisk galning som drömmer om att återupprätta Sovjetunionen. Vilken smärtsam ironi…
Min pappa är två år yngre än farbror Volodja. Han bor i en liten by i Donbass. Grannbyn är nästan helt sönderbombad av ryska ”befriare”, själv gömmer han sig i källaren vid beskjutning, han sover där också. Idag lyckades jag nå honom – han sa att natten hade varit lugn.
Men här, i västra Ukraina, har natten varit orolig. Flyglarmet gick nästan utan avbrott och sirener hördes. Och bara nyss, klockan två på dagen, ljöd ”faran över”. Under flyglarmet rusade jag in i en gammal polsk kyrka, och här, sittande vid altaret, slutar jag den här texten.
Gud, skänk fred och stillhet!
