BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– För samma pris som det skulle kosta att spela in en låt här skulle jag kunna åka till Burundi, tur och retur, och spela in en hel skiva tillsammans med mitt band. Men jag ska spela in min nya skiva här hemma. Låtarna är redan färdigskrivna, några gjorde jag för flera år sedan, säger han.
Lämnade Burundi i tårar
Förra skivan släpptes när han fortfarande bodde i Burundis huvudstad, Bujumbura. Det var i april 2015 och staden skakades av protester och brutala övergrepp från polisväsendet sedan presidenten Pierre Nkurunzizia meddelat att han ämnade ställa upp på nytt i landets presidentval, trots att det gick emot 1993 års fredsavtal, vilket reglerar presidenter till att sitta i högst två mandatperioder. Missnöjet växte mot Pierre Nkurunzizias beslut om ett tredje mandat och regimen slog hårt mot alla som misstänktes för att tillhöra oppositionen. Jean Claude Irakoze lämnade Burundi samma månad för att återförenas med sin fru, Cynthia, som redan tidigare hade flyttat till Sverige.
– Jag grät och grät och grät när jag åkte därifrån och jag fortsatte när jag såg allt som hände sedan, säger han.
I november samma år försökte delar av oppositionen genomföra en statskupp, vilken misslyckades, och månaderna därpå eskalerade våldsamheterna ytterligare. Hundratals människor mördades eller försvann och på landsbygden upptäcktes massgravar. Valet genomfördes och Pierre Nkurunzizia är fortfarande landets president.
Splittringen i landet har djupa politiska rötter. Det som ofta, inte minst i västerländsk media, beskrivs som en etnisk konflikt, riskerar, enligt flera bedömare, att bli en självuppfylld profetia.
– Om någon frågar mig om jag är hutu eller tutsi, skakar jag bara på huvudet. Jag är burundier, säger han.
Solen letar sig in mellan springorna i de vidöppna persiennerna medan Jean Claude Irakoze klickar fram ett Youtube-klipp från 2012, när Burundi firade 50 år som självständigt från den belgiska kolonialmakten. Det är en hyllningsvideo där ett 30-tal artister från landets musikerelit avlöser varandra i ett imponerande flöde. Han pekar på dem en efter en och berättar var de befinner sig nu; Kanada, Frankrike, Belgien, Kanada igen. Nästan alla tycks vara i exil.
– Att komma till Sverige var som att förvandlas till en droppe som blir nedsläppt i en ocean, säger han med ett litet skratt. I Burundi vet alla vem jag är. Förra veckan blev jag uppringd av en radiostation i Rwanda och jag får massor av mail från fans som undrar när jag ska släppa nya låtar.
Men helt anonym har tillvaron i Göteborg inte varit. För några månader sedan uppträdde Jiji Seven på Göteborgsoperan under en internationell galakväll och mellan studierna blir det en del spelningar i kyrkor. Dessutom bjuds han då och då in till konserter runt om i Europa genom sina burundiska artistkollegor.
Senast blev det en miniturné i Belgien och Danmark. På en konferens i Addis Abeba, med syftet att utbilda musiker i socialt arbete, kom han i kontakt med ett skivbolag i Nigeria, ett land med en stor musikmarknad. Han jämfördes med sin stora förebild, den sydafrikanska reggaeartisten Lucky Dube, och lovades en internationell karriär, men bolaget som skulle lansera honom gick i konkurs och det stora genombrottet kom av sig.
Vill hjälpa ungdomar
I Burundi uppträdde Jiji Seven med ett band bestående av elva personer. De flesta av dem bor kvar i Bujumbura och fortsätter att spela i olika konstellationer.
– Vi har aldrig samarbetat med några politiska organisationer och så länge man håller sig borta från politiken går det fortfarande att göra musik i Burundi. Jag saknar mitt band otroligt mycket, säger han.
Men kontakten har de kvar. Bara under vårt samtal har han hunnit få 14 nya meddelande i deras gemensamma Whatsapp-grupp, och snart verkar de få träffas igen. Vid årsskiftet siktar Jiji Seven på att återvända till Burundi för att vidareutveckla ett påbörjat projekt för ungdomar i landet. Sedan tidigare har han hjälpt 30 skolungdomar från utsatta områden med pengar till utbildning. Det senaste projektet gör han tillsammans med organisationen Ndumurundi, som betyder ”Jag är Burundi”, efter en låt med samma namn på den förra skivan. Svårigheterna är att få tillstånd av myndigheterna och ekonomiska förutsättningar.
– Vår organisation tar inte emot stöd varken från regeringen eller oppositionen, förhoppningen är att få hjälp från företag och genom insamlingar.
Projektet går ut på att låta skolungdomar skriva texter om enighet och fred, som sen ska tonsättas och framföras av några av Burundis största artister på en gala i huvudstaden.
– Det finns så många unga som håller på med musik eller idrott eller med något annat. Jag vill ge dem hjälp med att ta vara på sina talanger. Jag vill sprida hopp för våra ungdomar. Det går inte att driva bort mörker med mörker. Det behövs ljus för att driva bort mörkret, säger han.
