– Det började med att Pontus Stenshäll, som är konstnärlig ledare för Stadsteatern i Göteborg, ringde upp mig förra sommaren och frågade om jag inte ville skriva någonting om Stampen. Då pågick rekonstruktionen fortfarande. Men då läste jag på lite och tackade ja rätt omgående, berättar Gertrud Larsson.
Inledningsvis visste hon inte så mycket om läget på Stampen och GP. Som de flesta andra som följer nyheter visste hon att tidningen var i ekonomisk kris. Men hon visste till exempel inte att Stampen var moderkoncern med GP som flaggskeppet över flera tidningar. Ju mer hon läste på ju mer fascinerande blev historien som rullade upp sig.
– Det var det här som många har reagerat på. Hur kan ledningen och ägaren ha tagit ut så stora vinster under sådan lång tid? Även när företaget börjat gå dåligt så gjorde man det. Hur är det möjligt, undrade jag.
Samarbetet en ”bromance”
Gertrud Larsson beskriver samarbetet mellan ägaren Peter Hjörne och hans vd Tomas Brunegård som en ”bromance”. Tomas Brunegård var när de båda träffades vice vd för hamburgerkedjan Burger King, och i Gertrud Larssons version är det där de träffas.
– Man måste förenkla saker lite. Jag låter dem träffas första gången på Burger King. Så var det inte, men de träffades mycket där och hade hemliga möten på Burger King.
Sådana och liknande detaljer har Gertrud Larsson läst sig till. Bland annat i boken ”Avstampet – Berättelsen om en mediekoncerns uppgång och framgång”, ett beställningsverk skrivet av pr-byråägaren Anders Westgårdh och sedan utgivet av Stampen själva, som sjunger Tomas Brunegårds och Peter Hjörnes lov.
– Uppgång och fall, kanske det borde varit ... Men det står väldigt detaljerat om hur det gick till när Brunegård fick jobbet som vd, först på GP och sedan för hela Stampen.
Som Peter Hjörne syns Victoria Olmarker och Lisa Lindgren ikläder sig rollen av Tomas Brunegård. De har till skillnad från Gertrud Larsson inte gjort så mycket research.
– Jag visste ingenting om dem innan faktiskt. Det är inte så att vi har gått och studerat dem i närbild, utan vi har inspirerats av manuset bara, säger Victoria Olmarker.
– Man får så liten frihet om man ska börja titta på sådant. Jag fick lite ”Tomas Brunegård har aldrig slips” och bla bla bla i början. Men sådant skiter vi faktiskt i, fortsätter Lisa Lindgren.
De båda menar att de förhåller sig rätt snällt till sina förlagor, utan intention att på något sätt sabla ner dem eller göra nidbilder. De spelar mer två män med makt.
– Det hade varit skillnad om det varit Ingmar Bergman eller någon annan. Men de här är inga offentliga personer på det sättet. Det enda jag har sett är presskonferensen där han berättar om rekonstruktionen, säger Victoria Olmarker.
Fått stor uppmärksamhet
Parallellt med hur den ekonomiska situationen och alla vinstuttag blivit känt för allmänheten så har även historien om GP:s ledarredaktion, som enligt många gjort en kraftig högergir, fått stor uppmärksamhet. Även den vävs in i Gertrud Larssons pjäs.
– Ja, det gör den. Det blir också som ett möte mellan den nya tiden och den gamla. Harry Hjörne går igen som en vålnad, och han företräder en mycket mer socialliberal linje än vad som nu bedrivs på ledarplats.
Harry Hjörne var Peter Hjörnes farfar och mångårig chefredaktör på GP. Att han dyker upp som vålnad är en del av pjäsens mer övernaturliga inslag.
– Det är ingen dokumentär, men jag har utgått ifrån verkliga händelser. Det är lite som en mardröm, och så är det en del övernaturliga väsen som kommer att visa sig.
Även skådespelarduon Victoria Olmarker och Lisa Lindgren håller med om att det är som en fakta- och verklighetsgrundad fantasi kring hur det kan ha gått till. När Peter Hjörne själv uttalade sig om pjäsen i den egna tidningen lät han inte så nöjd. ”Utifrån det du berättar: en svart komedi, med övernaturliga inslag och en kärleksaffär mellan mig och Tomas, låter det som en soppa” sa han i artikeln. Men någon kärleksaffär insinueras inte.
– Nej. Det hade varit så lätt att leka med det då det är så tydligt att de har någon grej. Men det är inte på det sättet, säger Lisa Lindgren.
– Det är så gulligt gjord och inte på det planet. Men faktan är med, och den stämmer och står för sig själv, fortsätter Victoria Olmarker.
De anser att det är en självklarhet att en teater måste kunna få driva med något som skett så pass mycket i det offentliga som Stampens ekonomiska svängningar.
– Jag tycker inte det finns något hinder i att göra det. Att man får göra det är självklart, sen har författaren och regissören valt att göra det på det här sättet. Men vi sparkar ju knappast neråt, säger Victoria Olmarker.
Sticker i ögonen
Efter att ha läst på så mycket om Stampen, GP och familjen Hjörne är det en sak som sticker lite extra i Gertrud Larsson ögon. Det är att de aldrig ens tackat för de hundratals miljoner som skattebetalarna faktiskt har betalt för att rädda verksamheten.
– Det har de inte gjort vad jag har sett i alla fall. Enligt Resumé så handlar det om sammanlagt 700 miljoner. Dels för att Skatte-verket en tid innan rekonstruktionen gav Stampen en skatterabatt på 200 miljoner i turerna kring tryckerimomsdomen. Sedan är det den statliga lönegarantin som kostade 200 miljoner kanske. Och sedan är det också när rekonstruktionen var klar. Då hade Skatteverket väldigt stora fordringar och efterskänkte 75 procent, så summa summarum så landar det ungefär där.
”Tidningshuset som Gud glömde” regisseras av Michaela Granberg. I övriga roller syns Sven-Åke Gustavsson, Victoria Dyrstad och Fredrik Lundin.