Är du rädd för ditt eget barn, lilla mamma? Äntligen en ny film om den fruktansvärda skräcken det innebär att vara förälder. Sentida exempel som ”Hereditary”, ”The Babadook” och ”Good night Mommy” har med ockulta och andra medel använd bandet mellan barn och förälder som en källa till traumatisk stress. Debutregissören Lee Cronin, som tack vare det pigga bolaget A24 fått göra ”The hole in the ground”, fortsätter traditionen med imponerande känsla för hur obehagliga barn kan vara.
Sarah är en ensamstående mamma som bor på den irländska landsbygden med sin son Chris. Pojken är sex år och tyr sig starkt till mamman. De har sin egen jargong, sina interna skämt. Det antyds att Sarah flytt ut på landet för att undvika en misshandlande man, Chris pappa.
En dag går Chris ut i den närliggande skogen utan tillsyn och Sarah upptäcker snart att han är försvunnen. När hon letar i panik upptäcker hon ett enormt sjunkhål mitt i skogen. Hålet liknar någonting från en naturkatastrof och verkar bottenlöst. Chris kanske har fallit i? Precis då dyker pojken upp igen. Men snart märker Sarah att någonting är fel.
”The hole in the ground” är mindre hoppfull än Selma Lagerlöfs saga ”Bortbytingen”, där ett trollbarn byter plats med ett människobarn på liknande sätt. Modern klarar inte av att lämna ifrån sig trollet ens när hennes man lämnar henne och när hon offrat allt för trollens barn kommer hennes eget tillbaka. Sarah i ”The hole in the ground” får dock aldrig chansen, hennes bortbyting är stark som hulken och försöker handgripligen mörda henne.
”The hole in the ground” får premiär tätt inpå Jordan Peeles ”Us”, där ett underjordiskt samhälle befolkat av dubbelgångare reser sig upp och gör revolution. Den här filmen utforskar samma rädsla för våra ”skuggjag”, men skippar humorn. Den är också bättre som skräckfilm än Jordan Peeles konstruerade metafor för… ja, vad exakt?
Regissören Lee Cronin förlitar sig på en rädsla som redan finns där, en förträngd sanning som han gräver upp ur djupet, snarare än försöker banka in i en samtida debatt.
Sarah plågas av mardrömmar där Chris sliter upp hennes ärr i ansiktet, som om pojken injicerats av sin pappas värsta demoner. Skräckfilmsklyschan där ”ingen tror på huvudpersonen förutom publiken” löser sig också elegant. Vem, förutom en förälder, märker egentligen skillnad på sitt barns subtila små humörförändringar? Pojkens uppsyn och röst är lite annorlunda och han städar sitt rum så pedantiskt att inte en legobit ligger ute på golvet.
Kanske behöver man vara förälder för att förstå, men barn som gör exakt det man säger åt dem skrämmer verkligen skiten ur mig.
