– Jag är intresserad av mat och hade funderat över att så många i dag tackar nej till olika livsmedel. Så såg jag en artikel i en tysk tidning om den laktos- och glutentrend vi kan se nu, där rubriken var En fiende på tallriken. Jag berättade om den för min fru, som föreslog att jag skulle skriva en bok, säger han.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det första steget blev att Daniel Rydén skrev en artikel i tidningen Sydsvenskan, där han är anställd som journalist. Men ämnet gav mersmak och han tog tjänstledigt två dagar i veckan för att utveckla sin idé.
Flera köttskandaler
Så vad var värst – häst- eller kattköttsskandalen? Den första ägde rum för bara några år sedan. Den andra inträffade år 1838 när köttgrossisten Brutus Bezoni åtalades för att ha slaktat katter och sålt dem som kaninkött till restauranger i Paris.
Det Brutus Bezoni dömdes för, och som den holländska kötthandlaren Willy Selten åtalades för nästan 200 år senare, var inte att köttet de hade sålt var skadligt att äta. Felet var att de hade sålt katt- respektive hästkött, under falska premisser. Vilket de gjorde för att häst och katt är djur som många inte vill ha på sin tallrik.
Förklaringen till det är intressant. Reglerna för vilka djur vi äter och inte äter har vi med oss sedan länge, och bottnar i religiösa påbud. Påbuden lever kvar, långt efter att vi har glömt varifrån de kom. När det gäller mat som äcklar oss, konstaterar Daniel Rydén, handlar det i hög grad just om tanken på att vi skulle äta vissa djur.
– I så gott som alla kulturer nöjer sig människan med att äta enbart en liten del av all potentiell animalisk föda, hur duglig och näringsrik den än är, skriver han i boken.
Bland de godbitar som Daniel Rydén plockar upp ur mathistorien så är kapitlet om tillverkningen i den amerikanska korvindustrin vid förra sekelskiftet extra svårsmält, med detaljer som den äckelmagade gör klokt i att inte läsa.
Råttplåga i korvfabrik
Där finns ingredienser som ruttna skinkor, kött som fallit i golvet och var nedsmutsade med sågspån och spott, råttlort samt döda råttor. Eftersom råttplågan var stor i korvfabrikerna så lade man ut brödbitar med gift i för att döda dem. Också förgiftat bröd hamnade i korvsmeten. Till det kan tilläggas att arbetarna tvättade händerna i det vatten som sedan ingick i smeten.
Det är mycket material du har fått fram, med både fakta och berättelser. Hur gjorde du din research?
– Mycket fanns redan skrivet, även om det inte var sammanställt i en bok. Det var på UB i Lund som jag hittade det mesta. I deras samlingar finns verkligen allt. Det var ett kul arbete att samla in fakta, bland det roligaste jag har gjort.
Din bok visar att det egentligen inte är mycket nytt med den matfixering vi ser nu. Vad har överraskat dig mest av det du fick fram?
– Det är nog att det tidigare 1700-talet var en så matfixerad tid, med mycket dieter och trender av olika slag. Om det hade funnits sociala medier då, som hade bidragit till spridningen, så hade den tiden påmint mycket om hur det är i dag. Det förvånade mig också att man redan på 1700-talet kände till att socker kunde kopplas till hål i barnens tänder.
En annan sak som är slående är hur länge diskussionen om matfusk har förekommit. Hur tänker du kring det?
– Det stämmer. Så länge det har funnits tillverkning av livsmedel utan insyn så har det a) funnits fusk, och b) funnits misstankar om fusk, där de sistnämnda också ofta har visat sig vara befogade.
Hur har dina egna matvanor påverkats av arbetet med boken?
– Inte så mycket. Jag är fortfarande allätare. Det är nog bara att jag har börjat äta mindre socker, eftersom det ju är ett livsmedel som vi faktiskt inte alls behöver.
