Det är faktiskt fett mäktigt, för att uttrycka det slangmässigt, att blott 25-åriga Nikeisha Andersson redan debuterar med sin första långfilm. Vid sidan av en kometkarriär som musikvideoskapare för artister som Zara Larsson och Elliphant, där Nikeisha Andersson värvades av Sony redan vid 16 års ålder, har hon också utsetts av Elle Magazine till Sveriges mest inspirerande person, är i färd med att filma en dokumentär om en strippa i Las Vegas och håller dessutom på att starta upp ett klädmärke med hiphopstjärnan Drakes pappa. Med andra ord, ett blingat cv som skulle få vem som helst i liknande ålder (eller även äldre för den delen) att hänfalla till prestationsångest deluxe.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I långfilmsdebuten ”Para knas” sparas hur som helst inte på något vad gäller snabba klipp och starka färger. Redan i introt slås tonen an med grafiska bilder av jointar och rök i motljus till tonerna av ren beatpoesi: ”Para måste in och para måste ut, samhällets struktur är inget annat än oljud”. Para är alltså slang för pengar, för den som nu inte visste det, vilket också är huvudfokus för filmen. Eller snarare bristen på pengar, alias para knas. För i den namnlösa förort där kompisarna Sara (Roshi Hoss) och Amida (Ellen Åkerlund) bor finns inget annat hopp än det att längta sig bort, allra helst till Storstockholms pulserande Stureplanshjärta.
Av ren tristess börjar vännerna att snatta finkläder runt Stureplan med hjälp av silvertejp och iskalla nerver, och längtan till ett liv i stekarkretsarna blir allt starkare. Men det är nu inte bara lyxlivet som lockar, utan också en tillvaro där man slipper tvingas stå med skammen när ens kontokort inte ens medger köp av ett paket spagetti, något som regissören Nikeisha Andersson ska ha hämtat från egna erfarenheter. Och det är förmodligen bara den som vet hur det känns att knappt ha pengar på kontot, som på riktigt kan leva sig in i tjejernas prat om pengar och vikten av dem. Inte den som redan på gymnasiet har livsbanan klar och utstakad, med ekonomiskt stabila föräldrar som kan hoppa in och hjälpa till där det behövs och som givetvis hjälper till med den där insatsen till bostadsrätten. När Amida hamnar i trubbel på grund av en skuld, förmodligen relaterad till hennes allt mer frekventa bruk av droger, blir allt snabbt så mycket krångligare.
Det är, för att använda ett utslitet ord, uppfriskande att se två tjejer i fokus i en filmgenre som vanligtvis sätter kvinnorna i skymundan. Och det är också uppfriskande att se en film som prövar nya grepp rent visuellt och inte stelnar i givna former. Problemet är den extremt snabba klippningen, där man som åskådare inte alltid hinner med och som ibland känns mer än lovligt spattig. Att regissörens mentor i det här fallet heter Jonas Åkerlund känns inte särskilt förvånande. Kanske hade man då och då också önskat sig en något fastare regihand till filmens i sig lovande amatörskådespelare, som dock känns klockrena i respektive roller. Och bitvis hastar man framåt alltför fort i den blott en timma och en kvart långa filmen, där jag som åskådare hade velat veta mer om huvudkaraktärerna och deras historia.
Men det hindrar inte att Para knas lämnar oss med en genuin känsla av att ha fått lyssna till röster som allt för sällan skildras i medierna. Där längtan efter klassamhällets sociala markörer i form av dyra designerkläder går före eventuell moral och etik, och där den farligaste vägen ut till sist blir den enda vägen. Den filmiska bångstyrigheten till trots ska det bli intressant att se vad som kommer härnäst från Nikeisha Andersson – förhoppningsvis något ännu spretigare och kaxigare och med ännu fler relevanta röster.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
