Tal El-Zaatar, var ett befäst, FN-administrerat läger för palestinska flyktingar i nordöstra Beirut. Den 12 augusti 1976 massakrerades minst 1 500 invånare av kristna miliser och falangister.
Bild: Press
Dagens ETC
De verkliga människornas öden i Mellanösterns konflikter hamnar nästan alltid i skuggan av storpolitiken. Men i läkaren Youssif Irakis känslosamma vittnesmål från massakern i flyktinglägret Tal El-Zaatar tvingar sig människoödena under huden, skriver Martin Hansson.
Martin Hansson
Driver podcasten Eld och rörelse, med fokus på militära konflikter och geopolitik
Israeliska bombflyg släpper sin dödliga last över Gaza samtidigt som IDF-soldater gör räder i Jenin. Svaret från den palestinska rörelsen andas desperation. Raketerna och knivattackerna är brutala men överskuggas av bombflygets makt.
Sedan Sovjetunionens fall och USA:s krig mot terrorismen har frågan om palestiniernas framtid blivit obekväm för stora delar av väst. Friktionen har stärkts av att motståndets mest dominanta delar idag är konservativt och religiöst. Idag förknippas motståndet med jihadismen och rörelser som Hamas eller Palestinska Islamiska Jihad.
Så har det inte alltid varit, men det palestinska folkets historia är till många delar en berättelse om det desperata våldet.
I Youssif Irakis ”Dagbok från Tal El-Zaatar” får vi följa med till en annan tid, som trots de avgörande skillnaderna känns bekant från idag. Iraki tjänstgjorde som läkare i ett av de många palestinska flyktingläger som fanns och fortfarande finns kvar i grannlandet Libanon. I dagboken berättar Iraki om sina egna och andras upplevelser, från livet bland lägrets trånga gränder och plåtskjul, och från den blodiga belägring som slutade i en massaker.
Tal El-Zaatar belägrades av kristna högermiliser 1976. Det skedde under den tid då det palestinska motståndet såg väldigt annorlunda ut jämfört med idag. Palestinska befrielseorganisationen (PLO) var fortfarande ung och enandet av flera olika tendenser och grupper gav hopp om en lösning. Två år tidigare hade PLO fått observatörsstatus i FN:s säkerhetsråd, vilket sågs som ett tecken på förändring.
Belägringen av flyktinglägret skedde under det Libanesiska inbördeskriget. Ett komplicerat och brutalt krig där allianser och lojaliteter tycktes vara ständigt skiftande och där gränserna drogs politiskt och etniskt. Ett krig där massakrerna avlöste varandra. När man läser om kriget så försvinner man lätt i ortsnamn och siffror. De riktiga människornas öde hamnar i skuggan av storpolitik. I ”Dagbok från Tal El-Zaatar” tvingar sig människoödena under huden på dig. Även om språket ofta är korthugget och avskalat konkret så lyckas Irakis tillsammans med anestesiteknikern Aref Taha och den svenska sjuksköterskan Eva Hamad göra något så ofattbart omänskligt till något verkligt.
Boken är ingen objektiv genomgång av belägringen eller massakern.
Den gör inte anspråk på att vara neutral. Istället är den ett känslosamt vittnesmål. Ett försök att påminna om vad som tidigare har skett och på så sätt göra dagens situation mer begriplig. Det hopplösa försvaret av Tal El-Zaatar blir som allegori för hela den palestinska historien. Mödrar som sörjer sina barn. Läkare som försöker lindra den värsta smärtan och martyrer som strider utan hopp om att vinna. Ett brutalt övervåld som bemöts med ett desperat motståndsvåld.