BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
När ETC Växjö tittar in innan vernissagen ligger lukten av sprejfärg tät och febril aktivitet råder. Liksom i den urbana konstens rätta element i offentlig miljö går det snabbt. Med några få drag med sprejburken har något nytt skapats. För sådana är förutsättningarna, det ska gå undan när konstformen inte alltid utövas på lagligt vis.
På ett sätt var utställningen inte färdig då vernissageportarna öppnades på kvällen den 30 juni. Redan då skedde den första förändringen med en livemålning av Boys Crew. Och för ett par veckor sedan ändrade Ligisd & Leon på utställningens innehåll igen.
Ett rum i ständig förändring
Det som sker inne på Konsthallen i sommar är det som hela tiden sker på den urbana konstscenen – en ständig och snabb förändring där målningar görs, finns och försvinner. På både laglig och olaglig väg omformas staden – och i det här fallet rummet. Det kan ses som revirpinkande, en vilja att utsmycka, få människor att tänka, eller bara visa på sin existens.
Och här tar Växjö konsthall inte ställning till om urban konst ska få finnas eller inte, utställningen är i stället bara en ögonblicksbild över den konstscen vi möter i det offentliga rummet.
Är det ett nytänk att göra en sådan här utställning på konsthallen?
– Ja och nej, det är en gammal konstform. Det senaste året har man sett det genom att man har bjudit in Carolina Falkholt till Växjö Art Site. Men det är första gången som vi gör en utställning i Växjö. Det skulle kännas orimligt att aldrig lyfta den här frågan, för det finns en publik som är intresserad och i och med att Växjö expanderar får vi fler urbana miljöer, säger Filippa de Vos, konsthallschef.
Hållbarhet som tema
Mot en fond av Wenas och Marvels starkt rosa målning är Sarah Buttons blommande taklampa något av det första besökaren ser av utställningen. Hon är återbrukskonstnär och har samlat burkar som lokala konstnärer har lämnat efter sig på gatan eller i naturen. En hållbarhetsgärning som fyller mer än en funktion.
– Det är min gåva tillbaka till graffitin. Konstnärer tycker att det är roligt att de kan lämna dem någonstans, jag tar ”bevismaterialet”. Det jag känner mest är att jag räddar något som är övergivet, säger Sarah Button.
Efter att ha tömt burkarna klipper hon upp dem och skapar något helt nytt och oväntat.
– En burk är inte så spännande på utsidan, men om man öppnar dem kan det vara glansigt eller matt, säger Sarah Button som vill utveckla konceptet ytterligare.
Hon vill prova nya former, kanske en ananas eller något mer kantigt än de mjuka blomformerna.
För samman människor
Graffitikollektivet har många möjligheter. På utbildningen Spinneriet: Urban konst vid Glokala folkhögskolan i Malmö har det gjort det möjligt att skapa verket ”Intertrail” som finns på konsthallen i sommar. Det är som en karta över en resa genom Balkan som de gjorde i september förra året. Att det finns ett nätverk av urbana konstnärer gjorde att det fanns nedslagspunkter i Belgrad, Sarajevo, Ljubljana och Zagreb. På resan gjorde de gemensamma målningar med de lokala konstnärerna.
– Vi snackade med eleverna om att graffiti är en internationell kultur. Uppdraget att måla för samman folk. Människor från skilda samhällsklasser träffas, människor från icke EU-miljöer kommer in i sammanhang, säger Jens Lindqvist.
Han berättar om hur kulturen rymmer fotbollshuliganer, banktjänstemän och många andra.
– Man bedöms utifrån målandet och inte varifrån man kommer. Det är en äventyrskultur, säger Jens Lindqvist.
Det de var med om på resan har kanaliserats in i ”Intertrail” som liksom mycket annat lever och utvecklas under utställningens gång och där bland annat filmer från resan visas på monitorer.
– Det är lite så som graffiti är: när en målning är gjord är den gjord eller så försvinner den. Det är ingen beständig grej, säger Jens Lindqvist.
Är det bra eller dåligt?
– Jag tycker att det är bra. Det jag gillar med graffiti är att det kan vara så infallsstyrt, säger Jens Lindqvist.
