Om det handlar Stadsteaterns nya uppsättning ”Vem är Schmitz?” som har premiär på fredag. Det är första gången den spelas i Norden och den ungerska regissören Ildikó Gáspár tror att den kommer vara tacksam att spela för en svensk publik.
– Här i Sverige behöver man inte förklara grundpremisserna för en sådan uppsättning. Hela temat är att det finns en transperson på jobbet som kollegorna förhåller sig till på olika sätt. I Ungern hade man aldrig satt upp den här pjäsen, det hade inte fungerat, säger hon.
Hon tror inte att den ungerska publiken är redo för en sådan pjäs, det behövs förförståelse för att kunna ta in den. Ildikó Gáspár upplever att Ungern ligger åtminstone 25 år bakom Sverige när det kommer till sådana här frågor. Det skedde en liten positiv utveckling kring Metoo-uppropen men nu går det tillbaka igen.
– Det ungerska samhället är väldigt patriarkalt, även inom den politiska vänstern. Med den nuvarande regeringen går det bara bakåt. Jag menar, i Ungern skyller vi fortfarande sexualbrott på offren, säger hon.
Handlar om annat
Men Ildikó Gáspár tycker egentligen inte att pjäsen handlar om en person som växlar könsidentitet. Det handlar mer om hur människor reagerar när någon bryter mot förväntningarna och inte passar in. Om fördomar och oron som kan uppstå när någonting rubbar ordningen. Det var viktigt för henne att huvudrollsinnehavaren skulle vara kvinna, så att publiken inte skulle hänga upp sig på att roas av en man i kvinnokläder.
Huvudrollsinnehavaren Karin de Frumerie beskriver sin rollfigur Schmitz som ett tomt blad. Personerna runtomkring henne skapar henne utifrån sina förväntningar och gör henne till den de vill att hon ska vara. Hon tycker att Schmitz liknar ett litet barn eller en clown. Efter några repetitioner kände både Karin de Frumerie och Ildikó Gáspár att huvudpersonen inte hade någon röst. Hon kunde inte prata, så de bestämde sig för att stryka nästan alla hennes repliker.
– Det kanske låter lite radikalt men det var så skönt och allting blev mycket tydligare, säger Karin de Frumerie.
Inspiration från stumfilm
Trots de allvarliga undertonerna så beskrivs pjäsen som en skruvad och absurd komedi. Ildikó Gáspár har gett den en expressionistisk prägel och hoppas att publiken både ska skratta och bli berörda.
– Jag har hämtat inspiration från stumfilmen. Där är karaktärernas inre liv inte så viktiga, utan det handlar mer om hur omgivningen reagerar på dem, säger hon.
Karin de Frumerie har inget emot sin tysta rollkaraktär. Men bara för att hon slipper memorera massa repliker så betyder det inte att hon har en lätt uppgift på scenen. Den tysta rollen ställer helt andra krav på henne som skådespelare.
– Som skådespelare tycker jag ofta att det är roligare att vara i periferin än i centrum. Man kan kommunicera så mycket genom att bara lyssna och vara närvarande på scenen. Det kan se enkelt ut att bara vara tyst och stilla, men man lägger väldigt mycket energi på att hålla tillbaka.