”Välkomna också filmbranschens patriarkala strukturer, färdtjänst är bokad till er klockan 21”.
Så skämtade programledaren Emma Molin om #tystnadtagning, filmbranschens metoo-upprop i inledningen av Guldbaggegala ifjol.
I dagarna filar komikern på nya skämt om filmfolket. Den 20 januari ska Grotesco-medlemmen återigen leda den prestigefyllda prisutdelningen i SVT.
– Det är en ganska maffigt jobb: Dels att sätta sig in i filmvärlden, dels att skriva skämt om filmer som inte så många har sätt ännu, och att repa in öppningsnummer. Det är stort för mig att ha gjort det där och att få göra det igen, säger Emma Molin.
”Svårt hålla kritiken ifrån sig”
När Emma Molin nyligen intervjuades i SVT:s Morgonstudio slog hon fast att det är en komikers uppgift att tänja lite på gränserna, något hon tycker kan vara svårt eftersom folk ofta har en tendens att missuppfatta. Hon tar skämt kring psykisk ohälsa som exempel.
– Jag har förstått att det finns triggerord, och då spelar det egentligen ingen roll vad man säger eller hur man skämtar om dem, vissa blir ändå kränkta, arga eller ledsna. Inför förra galan sa jag i en intervju ”Det här är ett självmordsuppdrag”, och då var folk som tyckte att jag uttryckte mig slarvigt. ”Hur kunde du skämta om självmord, min son har tagit livet av sig”.
Hur hanterar du den sortens kritik?
– Det blir svårt. Om någon är i läget där den blir kränkt, upprörd och ledsen över att jag skämtat om till exempel psykisk ohälsa finns det nästan inget jag kan säga. Jag kan inte försöka förklara vad skämtet handlade om egentligen, eller att skämtet just den här gången inte handlade om någons personliga situation.
Finns det ämnen eller skämt du försöker du undvika på grund av den här känsligheten hos publiken?
– Jag hoppas att jag inte viker mig för det på galan, för jag tycker att humor har uppgiften att göra svåra saker hanterbara. Men det är klart att det är det blir svårt att hålla kritiken ifrån sig när det är människor med personlig erfarenhet av ämnet som hör av sig, även om invändningarna är oresonliga ibland. Jag tror att det kanske påverkar min närvaro i mina sociala medier mer, för det är där samtalen förs efteråt.
Du skrev Grotescos hyllade avsnitt om hur kvinnliga komiker behandlas. Har något hänt med strukturerna sedan dess?
– Både ja och nej. Ibland blir man chockad: ”Var har ni varit? Kan det här ens få sägas? Har ni legat under en sten?”, men i det stora hela tycker jag att det har hänt jättemycket med medvetenheten efter metoo. Och jag brukar skämta om det: ”Tack metoo, jag har byggt hela min karriär på dig”. Humor har den effekten att man äger ett ämne. Därför har det varit viktigt för mig att våga skämta om metoo.
Under förra årets gala satte du dig i knät på Henrik Dorsins son Frank. Vilken minderårig skådespelare tänker du trakassera under direktsändningen i år?
– Haha. Det tänker jag inte säga, det får ni se! Frank är så charmig, jag har känt honom sedan han var pytteliten.
Några snabba
Senast sedda film? ”438 dagar”. Den tyckte jag om jättemycket.
En film som du sett om många gånger? ”Sound of music”. Jag kan alla låtar. Och ”Släpp fångarna loss det är vår”.
Humor du skrattar oftast åt privat? Jag såg om musikalen ”Annie” från 1982 nyligen och skrattade högt åt Carol Burnett som spelar föreståndaren på barnhemmet. Det är slapstick, hon spelar full och skriker.
