Inte alla protestsånger sjungs till plinket av akustisk gitarr. När den amerikanska gangstarap-gruppen N.W.A 1988 släppte sitt numera kultklassade album ”Straight outta Compton” spottades protesterna mot polisbrutalitet och rasprofilering fram över ett tungt beat med samplingar av artister som James Brown och Marva Whitney. Texten parodierar en rättegång mot den lokala polisen. I slutet slår juryn fast att den åtalade är skyldig av att vara ”a redneck, white-bread, chickenshit motherfucker”.
We shall overcome
”Oh, deep in my heart, I do believe.
We shall overcome, some day”
Texten har sitt ursprung i gospeln ”I’ll overcome some day” av Charles Tindley 1901. Via strejkande cigarrfabriksarbetare 1945 fick den sin moderna form och blev så småningom protestsång för medborgarrättsrörelsen i USA – inte minst 1963 när Joan Baez ledde låten som allsång med 300 000 människor under en massdemonstration.
I Sverige är gospeln för evigt förknippad med den dåvarande kulturministern Birgit Friggebo (FP) som under en het debatt om rasism i Rinkebys Folkets hus 1992 utbrast: ”Nej, nu tycker jag vi tar varandra i hand och sjunger ’We shall overcome’”.
Wind of change
”For peace of mind, let your balalaika sing,
what my guitar wants to say”
Den tyska gruppen Scorpions bästsäljande rockballad kom 1990, när Berlinmuren just fallit och Sovjet var på väg att kollapsa. Låten handlar om demokratiseringen och den ökade politiska friheten i de östeuropeiska staterna, på så sätt blev den också ett soundtrack till den fredliga revolutionen som svepte igenom Europa. En konspirationsteori är att låten inte alls skrevs av Scorpions, utan av CIA för att skynda på Sovjetunionens upplösning och få slut på kalla kriget, en teori som undersökts i podcasten ”Wind of change” av New York Times-journalisten Radden Keefe.
Internationalen
”Upp till kamp emot kvalen! Sista striden det är”
Arbetarrörelsens främsta kampsång. Originaltexten skrevs på franska av Eugène Pottier 1871, men fick melodi först 17 år senare av formsnickaren och arbetarkompositören Pierre Degeyter. Texten återger bland annat centrala marxistiska tankegångar.
När sången översattes till svenska av journalisten Henrik Menander 1902 uteslöts originalets femte vers, som direkt uppmanar till väpnad kamp. Orsaken var att den dåvarande socialdemokratiska partiledaren Hjalmar Branting tyckte att versen var olämplig. Periodvis har ”Internationalen” varit förbjuden i flera europeiska länder. Mellan åren 1917–1944 var den rysk/sovjetisk nationalsång.
Strange fruit
”Black bodies swinging in the southern breeze. Strange fruit hanging from the poplar trees”
En av medborgarrättsrörelsens mest kända låtar. Orden ”Märklig frukt” syftar på hur svarta människors lynchade kroppar hänger från träden i den amerikanska södern. Den rysk-judiske läraren Abel Meeropol skrev låten 1936 efter att ha chockats av ett tidningsfoto från en lynchning.
”Den påminner mig om hur pappa dog” skrev jazzsångerskan Billie Holiday i sin självbiografi och fortsatte: ”20 år efter pappa dog händer de sakerna som dödade honom fortfarande i Södern.” Hennes skivbolag tvekade däremot att spela in låten eftersom den kunde vara ”stötande för den vita publiken”.
99 Luftballons
”Neunundneunzig Luftballons,
Auf ihrem weg zum horizont”
Artisten Nena räknas som en av de mest framgångsrika tyskspråkiga musikerna genom tiderna, mycket tack vare sin protestlåt mot kalla kriget. Låten skrevs 1983 efter att gitarristen i Nenas band sett en mängd ballonger släppts ut på en Rolling Stones-konsert i Västberlin. När vinden drog dem över himmeln började de påminna om UFO:n, och låtskrivaren funderade över vad som skulle hända om de flög till Östberlin, och DDR svarade med attack. Låttexten slår fast att det inte finns plats för någon vinnare i krig.
Jag hade en gång en båt
”Det fanns en gång en stad. I parken där lekte barn.
Så släppte man ner en bomb och staden försvann”
Melodin som ursprungligen hämtats från en västindisk folksång blev under 50-talets USA populär med flera olika namn och kom så småningom till Sverige. Här gjorde Cornelis Vreeswijk den till en svensk protestsång 1966 med ett budskap mot krig. The Beach boys framförde samma folksång på skivan ”Pet Sounds”, där versionen med titeln ”Sloop John B”.
Zombie
”What’s in your head? In your head?
Zombie, zombie, zombie-ie-ie-ie, oh”
En protestsång mot våldet i Nordirlandskonflikten och bombdådet i Warrington 1993, där 2 barn dödades och ytterligare 56 personer skadades. Låten skrevs av The Cranberries sångerska Dolores O’Riordan. Med sitt speciella sätt att på den sista stavelsen i ”zombie-ie-ie-ie” växla mellan bröströst och huvudklang fick hon inte bara en hit, utan blev också evigt förknippad för vad som på musikspråk kallas att ”sjunga på skarven”.
Bella ciao
”Å Partisaner, jag vill gå med er.
O bella ciao bella ciao bella ciao ciao ciao. Å Partisaner, jag vill gå med er.
Jag fruktar inte döden mer”
Medryckande protestsång som ursprungligen sjöngs av de socialistiska risarbetare som kämpade för bättre arbetsvillkor under 1800-talets slut. Senare plockades sången upp av de italienska partisanerna 1943–1945 i protest mot det fascistiska Italien. Idag sjungs den som en antifascistisk hymn om frihet och motstånd, bland annat på första maj i Sverige.
Mississippi goddam
”Alabama’s gotten me so upset, Tennessee made me lose my rest, and everybody knows about Mississippi goddam!”
Sångerskan Nina Simone drevs av både frustration och vrede när hon på bara en timme skrev ”Mississippi goddam”. Låten kom till 1963 kort efter mordet på människorättsaktivisten Medgar Evers och Ku Klux Klans bombning av en baptistkyrka i Alabama, som ledde till fyra svarta flickors död. När Nina Simone uruppförde sin låt i Carnegie hall var publiken övervägande vit. Inspelningen spreds och blev snabbt en protestsång för medborgarrättsrörelsen, men även bannlyst i flera sydstater. Hälften av de promotionsinglar som skickades ut till radiostationer runtom i USA skickades i retur, prydligt brutna mitt i tu.
Yar-e dabestani-ye man
”یار دبستانی من با من و همراه منی
چوب الف بر سر ما، بغض من و آه منی”
En av Irans mest älskade protestsånger som blivit symbol för motståndet mot Shahen under Irans revolution 1979. Texten betyder ungefär ”Min vän från skolan” och handlar om en kamrat som piskats hårt av tyranniet. Sången uppmanar att ”du och jag måste riva ner dessa ridåer” och frågar sig: ”Vem ska annars bota vår smärta?” Upphovsman är filmmusikkompositören Mansoor Tehrani.
