I en text med anledning av Elsie Johanssons bortgång passar Magnus Ringgren (Dagens ETC, 2 mars) på att också dödförklara den svenska arbetarlitteraturen, som enligt honom varit kraftlös alltsedan välfärdsstaten började finna sin form under mitten av 1900-talet och idag framstår som ett ”friluftsmuseum där man vårdar gamla ideal men ingen produktion syns till”.
Kritiker har med viss regelbundenhet deklarerat att arbetarlitteraturens historia tagit slut. Efter andra världskriget påstod en del exempelvis att den framväxande välfärdsstaten desarmerat klassmotsättningarna och därmed dragit undan mattan för arbetarförfattarna. Birger Norman skrev rent av en poetisk dödsruna över arbetardikten, som publicerades i den inflytelserika tidskriften ”Femtital”:
Många höga hattar
folkvagnar och pälsar
var i rörelse
den dag arbetardikten begrovs
Efteråt var det supé
På Malmen
Vännerna reste socialvården
Även på 1980-talet var det många som försökte begrava arbetarlitteraturen med hänvisning till att såväl samhället som litteraturen förändrats. Ryktet om arbetarlitteraturens död har dock ständigt varit överdrivet. Så snart dödsattesten skrivits ut har det börjat rycka i liket och nya arbetarförfattare har trätt fram.
I Ringgrens fall har uppsvinget emellertid föregått dödförklaringen. De flesta kommentatorer – kritiker såväl som litteraturforskare – brukar nämligen prata om en ny våg av svensk arbetarlitteratur som svept fram sedan millennieskiftet och som uppvisar en imponerande bredd: från Susanna Alakoski och David Ericssons realism till dokumentärskildringar av Elinor Torp och Pelle Sunvisson, tecknade serier av Daria Bogdanska och Tommy Sundvall, essäistiska verk av Anders Teglund och mycket, mycket annat.
Elsie Johanssons relation till arbetarlitteraturen är komplicerad. När hon deltog i en nordisk arbetarlitteraturkonferens i Uppsala ställde hon sig exempelvis avvaktande till beteckningen arbetarförfattare
Till och med den lyrik som enligt Ringgren inte skulle ha någon framträdande plats i arbetarlitteraturen (ett märkligt påstående om man betänker att kampdikten länge var den dominerande arbetarlitterära formen och att det under 1900-talet publicerades enorma mängder lyrik i fackförbundspressen) står idag stark, med Emil Boss, Johan Jönson, Helene Rådberg och Jenny Wrangborg som några av de viktigaste företrädarna.
Elsie Johanssons relation till arbetarlitteraturen är komplicerad. När hon deltog i en nordisk arbetarlitteraturkonferens i Uppsala ställde hon sig exempelvis avvaktande till beteckningen arbetarförfattare (liksom till att betraktas som klassresenär!). Ändå är det uppenbart att hennes författarskap – som med litteraturvetaren Bibi Jonssons ord helt och hållet ”utspelar sig i arbetarklassens miljöer och behandlar frågor som klasstillhörighet, klassidentitet och klassmedvetande” – möjliggjorts av arbetarlitteraturens starka ställning i Sverige.
Innan de självlärda proletärförfattarnas genombrott på 1930-talet kunde ledande kritiker som Sven Stolpe på fullt allvar hävda att endast författare med akademisk utbildning kunde skriva ”stor” litteratur. Arbetarförfattarnas genombrott visade på orimligheten i det påståendet och skapade därmed möjligheter för fler författare ur arbetarklassen att träda fram.
Att dödförklara arbetarlitteraturen i ett läge då den faktiskt står starkare än på längre är dumt – inte minst eftersom det osynliggör att litteraturen i Sverige präglas av större social och politisk mångfald än på många andra håll. Det kan bli en självuppfyllande profetia, som gör vägen till litteraturen längre för sådana som Elsie Johansson.
