Elise Karlssons romanserie ”Rinkebysviten” inleds med boken ”Det finns liv här”. I den undersöker hon hur identiteten formas av platsen vi växer upp på och människorna vi möter på vägen. 

– Det har verkligen varit en utmaning att våga skriva om andra typer av livsöden. Men jag ville skildra en plats som består av människor från olika klasser och delar av världen och se hur deras olika erfarenheter går ihop med varandra. 

Boken inleds med ett utdrag från Göran Sonnevis diktsamling ”Det oavslutade språket” som Elise Karlsson säger är hela berättelsens motto. Dikten avslutas med: ”Det finns liv här, och det finns/inget annat liv/än det som kan bli vårt”.

– Han sammanfattar känslan av att leva i något som samhället har bestämt är en periferi, något som är långt ifrån makten. Men har man levt i det så har man också sett ilskan och kärleken som finns i de här områdena.

Idén till ”Det finns liv här” väcktes under en lunch med några vänner, säger Elise Karlsson. 

 – Vi diskuterade Vilhelm Moberg och Per-Anders Fogelström och varför det inte finns fler författare i modern tid som försöker ta grepp om ett helt samhälle och utvecklingen i det. När jag växte upp fanns det inte särskilt många skildringar av hur det är att växa upp i miljonprogram. I efterhand har det kommit fantastiska verk och det här kan man se som mitt bidrag till genren.  

Elise Karlsson började förkovra sig i ”Mina drömmars stad” av Per-Anders Fogelström, vars verk ofta kännetecknas av urbanisering, klass och social rättvisa.

–Jag har inte läst honom så noga förut. Men efter att ha gjort det tänkte jag: ”Men gud, det här borde någon verkligen göra idag” och det har jag försökt göra, med Rinkeby som utgångspunkt. 

Liksom i flera av hennes verk är det återigen Rinkeby som får bli den stora scenen för romanens karaktärer. Det vill säga samma område som Elise Karlsson, född 1981, själv växte upp i under 80-och 90-talet.

– Rinkeby är en så viktig plats eftersom den speglar samhället. Det är lite som kanariefågeln i gruvan. När politiken inte fungerar så är det hushållen i miljonprogrammen som drabbas hårdast. Rinkeby är också en stadsdel som redan från början bestod av människor från hela världen och inte bara Sverige. 

Rinkebys historia börjar 1965 när det blir en egen stadsdel men invigs inte officiellt förrän 1971 – samma år som bokens första kapitel utspelar sig. Syftet med att skriva om 70-talet är att skildra en tid där politiken var en del av människors vardag och viljan till förändring var den stora drivkraften, menar Elise Karlsson som tidigare bara skrivit samtidsromaner.

– För mig blev 70-talsdelen mycket som en slags utopi. Jag vet att det inte bara var en underbar tid i Sverige men det var fortfarande ett samhälle som inte hunnit vika helt för kapitalismens krav än.

Hennes förhoppning är att boken blir en påminnelse för läsare om att det fortfarande går att leva ett liv där politiken är en del av gemenskapen och vardagen.

– Allt behöver inte handla om människors enskilda liv. Det går att bygga ett samhälle på andra drivkrafter. Det gick en gång och borde gå att göra igen.  

Elise Karlsson ville också undersöka hur idéerna om samhörighet och oberoende går ihop, både i det privata och i samhället i stort. Särskilt genom karaktären Joseph som trots sina kommunistiska värderingar brottas med stark längtan efter självständighet.

– Även de kommunistiska karaktärerna tänker mycket på frihet. Det är på sätt och vis det som är drivkraften. Det är paradoxen i att försöka leva ett liv som balanserar gemenskap och frihet.

I höst släpper Elise Karlsson romanseriens andra del ”Sår som aldrig läks” och lämnar därmed 70-talsutopin bakom sig.

– Den nya boken utspelar sig på 80-talet och är mycket mörkare. I den får man se Rinkeby i sin helhet och samhällets utveckling. Det är samma familjer fast i annan form eftersom vi rört oss framåt i tiden.