Elina Pahnke: ”Ulf Kristersson är extrovert ätstörd”

Fattiga bestraffas

Tajmingen för Elina Pahnkes boklansering kunde knappast varit bättre. Våren 2025 pratar alla om mat. På Instagram steker Nooshi Dadgostar ”Kristersson-pannkakor” för att visa hur mycket dyrare maträtten har blivit under Tidöpartiernas styre (37 procent sedan 2022). I Dagens ETC får Axfoods vd svara på frågor om varför hennes föregångare tog ut 24 miljoner i årslön.

Samma vecka vi ses pågår dessutom en landsomfattande bojkott mot de ledande matjättarnas skenande priser. 

Mitt i allt detta landar alltså ”Alla ska äta” – en berättelse om de mättas politik, som började som en artikelserie på Aftonbladet kultur 2023. I boken vill Pahnke visa hur den växande hungern i Sverige är en medveten politisk taktik. 

I stället för att åtgärda hungern med utjämnande politik konfronteras de som hungrar. Makten är upptagen med att beskylla folket för deras bristande moral. Ansvaret förskjuts.

Men det är ingen slump att människor behöver ta lån för att mätta sina familjer. Inte heller att sex av tio kommuner rapporterar att skolelever börjat äta mer i matsalen för att de inte kan få tillräckligt hemma. Inte heller är det en slump att köerna utanför lokalerna med matutdelning slingrar sig längre och längre.

– Det handlar om en strategisk förflyttning av resurser, från de som inte har, till de som har. Istället för att ägna sig åt en slags klassutjämnande politik bestraffar man de som inte har några pengar, säger Pahnke. 

När folk protesterar för att de vill ha billigare mat så får de syn på hur samhället är organiserat

Säg ifrån – bli deporterad

Hon har själv deltagit i matprisbojkotten, trots att hon tycker att det kan kännas banalt att prata om att maten borde vara billigare. Migranterna som producerar den är exploaterade och underbetalda. Matindustrin är ett slags modernt slaveri mättat med miljögifter. Att jobba inom livsmedelsindustrin är dessutom ett av de dödligaste yrkena i världen och 70 procent av barnarbetet sker här.

– När jag handlar mat är systemet byggt på att människor inte har fått lön. Någon papperslös person står på ett tomatfält i Italien och får inte betalt. Och om den säger ifrån så kommer den att bli deporterad. Så ser matproduktionen ut. Det kommer kanske inte att förändras av bojkotten nu.

För den vanlige konsumenten är det svårt att ställa sig utanför den globala produktionen av livsmedel. Ändå tycker Elina Pahnke att bojkotten är inspirerande.

– När folk protesterar för att de vill ha billigare mat så får de syn på hur samhället är organiserat. Man ser det absurda i att ägarna har enorma vinstuttag samtidigt som folk inte har råd att köpa maten.

I matprisbojkotten finns därför en enorm radikal potential, tycker hon. Att börja med det som alla behöver, och att göra konsumenten till ett kollektiv. 

– Proteströrelser börjar ofta i något konkret. I Chile var det biljettpriserna i kollektivtrafiken. Innan Kvinna, frihet, liv-rörelsen i Iran så var det en annan proteströrelse som handlade om att folk var törstiga, eftersom vattnet är privatiserat.

I hälsocaféets kassa väljer Pahnke komjölk i kaffet.

– Men det är inget statement! understryker hon.

Jag tycker att det är viktigt vad folk gör och säger och tycker

Etiketter ointressant

Att Elina Pahnke är noga med integriteten märks snabbt. Flera gånger påpekar hon att hennes personliga jag är ointressant för hennes journalistik.

Hon skriver utifrån ilska, inte sin klassposition. Det viktiga är att berätta om makthavarnas mönster och avsikter. Som den politiska offentlighetens hat mot papperslösa, fattiga och arbetarklass. Om den efterhängsna nationella självbilden av Sverige som moralisk supermakt. Eller om Israels krigsförbrytelser i Gaza.

Men lite berättar hon. Att hon föddes i Uppsala av två studentföräldrar, att hon aldrig varit partipolitiskt engagerad men växte upp i ett hem där samhället diskuterades. 

– Jag kommer från en politisk familj som alltid har lärt mig vikten av internationell solidaritet, att kämpa mot orättvisor, säger hon. 

Som 18-åring flyttade hon från studentstaden och började senare läsa journalistik på Skurup folkhögskola och kurser i statsvetenskap och arbetsrätt. Snart började hon få uppdrag för bland annat Sydsvenskan, Helsingborgs dagblad och Aftonbladet kultur. 

De senaste åren har Elina Pahnke etablerat sig som en av vänsterkantens starkaste och skarpaste unga röster. Så när Svenska Dagbladets kritiker nyligen kallade hennes bok för ”vänsterpopulistisk agitation” tog Pahnke det inte direkt som en förolämpning. 

Ser du dig som en aktivist?

– Jag är inte så intresserad av den typen av etiketter. Jag tycker att det är viktigt vad folk gör och säger och tycker, och vad det är i världen. Däremot är det speciellt att jag så ofta får den frågan. För jag tror inte att högerpersoner får den när de typ köper en skola?

”Åhå, du är högeraktivist!”

– Exakt. Men mig frågar många: ”Är du anarkist, aktivist?”. Men det är liksom helt ointressant för mig. Jag är journalist. 

Ulf Kristerssons självspäkande

Så här i skrift märker jag hur Elina Pahnke kanske kan framstå som gravallvarlig. Det stämmer inte helt. Jo, hon är en slagfärdig kolumnist som med vrede skriver om rasism, orättvisor och välfärdsstatens söndervittring. Men det finns också ett annat läge.

Då och då kommer ett bubblande skratt över det politiska lägets absurditeter. Som när Elina Pahnke i ”Alla ska äta” inleder med ett kapitel om ”Ulf Kristerssons ätstörningar”. Någon favoritpizza har moderatledaren förstås inte, möjligen smakar han lite på sin frus. Och på fettisdagen blir det en mini-semla. På sin höjd.

Hur är statsministerns relation till mat?

– Ulf Kristerssons är extremt självspäkande och extrovert ätstörd. Han vill verkligen påpeka att han inte äter mat och att han springer jätte, jättemycket. Och så har han använt skattepengar för att renovera gymmen i Sagerska palatset och på Harpsund för 653 000 kronor.

Hör Kristerssons relation till mat och kropp ihop med hans politiska projekt?

– Ja, det tror jag. Idealet är att människan ska ska tuktas, man ska ta bort allt onödigt fett, kontrollera kroppen, övervaka den och inte ägna sig åt njutning. Det är väldigt mycket så Ulf Kristersson styr sig själv, men också samhället, säger hon. 

I sitt Malmöbaserade punkband Smisk, där Pahnke är sångare (eller möjligen skrikare), är texterna roliga och råa: ”Ett gott knull förlänger livet, allt annat är efterblivet”. Medlemmarna experimenterar med tematisk scenklädsel och har bland annat gjort spelningar unisont utklädda till mjöliga sockerbagare, marionettdockor eller färgglada Teletubbies. Det verkar svinkul att vara punkare i Malmö. 

I en av bandets låtar skriker Pahnke "VI ÄR UNGA, VI ÄR SNYGGA, VI ÄR JÄVLIGT ARBETSSKYGGA”. Det visar sig dock vara en sanning med modifikation.

– Det beror på vem du frågar. Är du min arbetsgivare? Nej, jag är nog inte så arbetsskygg som jag kanske borde vara ...säger hon med ett skratt.

Humorn dyker också upp i podcasten ”Kontext”, kallad ”Sveriges gulligaste antifascistiska podd”, där Elina Pahnke diskuterar aktuella händelser. Hon driver medieplattformen med en handfull personer, bland annat advokaten och skribenten Silas Aliki och journalisten Mireya Echeverría Quezada. 

– Vi hade alla sett en förskjutning i medier och ville säkra en plats för idéproduktion, säger hon. Den har varit jätteviktig för mitt tänkande. 

I podden kallar Pahnke Socialdemokraternas partiledare för ”Brackan Andersson”. Inte sällan hittar hon politiska vinklar på populärkulturen. Som könsrollerna i reality-tv eller hur SVT-programmet ”Den stora älgvandringen” hänger ihop med den skenande repressionen i Sverige: 

”Älgarna demonsterar, älgarna har fått nog. Men vad gör vi när vi blir övervakade hela tiden?!?”.

Kanske är det rummet med likasinnade i Kontext som gör det möjligt att skratta åt det politiska eländet. 

– Jag tycker ändå att jag försöker skoja till det ibland när jag skriver också. Men det beror nog på vilket humör jag är på. Vissa debatter på kultursidorna är jag bara less på. Det finns ju en medielogik, och jag vill inte delta i den.

Hur då?

– Jag kan inte skriva något roligt om mammakorvar när jag tittar på bilder av barn som blir brända levande. 

Men ibland räcker inte allvar heller, tycker hon.

– Vissa saker i samtiden är så surrealistiska att de bara går att berätta på ett surrealistiskt sätt. Så ibland när jag blir riktigt förbannad brukar jag försöka vara rolig. Jag fick det rådet i en lyckokaka en gång: ”With humor you disarm an opponent”.

Det är ju speciellt att samma människor som jag är beroende av för att kunna betala min hyra också ingår i den offentliga debatten

Skyddet: Vit hud

På Aftonbladet kultur har hon en stor plattform. Ändå får Elina Pahnke inte så mycket hat som många verkar tro. Den enda gången hon fått dödshot är när hon skrivit om Palestina.

Hon tror att hon skyddas delvis för att hon är frilans.

– Mina redaktörer vidarebefodrar inte om någon mailar att jag är en jävla hora. Men jag tror också att jag klarar mig för att jag är vit. Mycket av hatet som riktas mot journalister beror ju på att folk är rasister.

I Kontext-podden har du kritiserat både texter av Karin Pettersson och Erik Rosén, som är dina chefer på Aftonbladet. Är det alltid problemfritt att skriva för redaktörer som skulle kunna beskrivas som mindre vänster än du?

– Det är ju speciellt att samma människor som jag är beroende av för att kunna betala min hyra också ingår i den offentliga debatten. Samtidigt tycker jag att jättemånga journalister beter sig som om de vore helt livegna när de skriver. Eller så får de anställning på redaktioner och där börjar alla tycka samma saker. Så farligt är det inte att vara kritisk eller ha en åsikt om någonting?

”Fråga vad folk behöver”

Till Elina Pahnkes lättnad återvänder vi till maten. Liksom många av recensenterna som hunnit läsa ”Alla ska äta” är jag förbannad.

Ett kapitel handlar om mattanterna i Stockholm som övervakades och blev polisanmälda. Innan jullovet hade de tagit med sig rester av isbergssallad, bröd och majs. Maten skulle bli gammal, och ingen hade sagt att de ruttnande resterna behövde sparas. Tre anställda blev av med sina jobb.

I andra kapitel besöker Pahnke en hungerstrejk för Palestina i Köpenhamn, träffar den förtidspensionerade Lennart på Hela Malmös frukostservering och barnfamiljer på den subventionerade butiken Matmissionen.

Med knivskarpa formuleringar visar hon orimligheten i regeringens prioriteringar. Det finns pengar för övervakning, men inte för att mätta magar. 

– Folk som söker nödstöd från Soc blir orosanmälda. Det finns alltså resurser till att administrera och kontrollera människor som söker socialbidrag. Men det finns inte tillräckligt mycket med socialbidrag för att människor ska bli mätta nog för att inte behöva söka stöd.

Du har intervjuat många människor. Vilka samtal har berört dig mest?

– Jag blir väldigt berörd av alla som är med och kompenserar för det ojämlika samhället. De som ser till att folk har mat ändå. På de platserna uppstår en konkret mättnad, men det är också någonting som händer mellan människorna där. 

Hon fortsätter: 

– Det är så tydligt att det handlar inte bara om att komma till en plats och få mat. Det handlar också om att vara en människa i världen som äter tillsammans med andra. På ett sätt är mat bara det allra mest grundläggande, ett basalt behov. Men det är också något som säger något om vilka vi är i världen: Vi är det tillsammans med andra.

Hon påminner igen om att det inte hade behövt vara så här. Att hungern är en medveten strategi från politiker vägrar tillgodose människors behov. 

– Vi skulle kunna ha en politik som gjorde det motsatta. Som frågade vad folk behöver.