Före pandemin var Elin Lucassis favoritsysselsättning att sitta ensam på ett sunkhak och rita med en öl i handen. Den vanan fick snabbt stryka på foten i och med coronarestriktionerna. Istället började serietecknaren våren 2020 att rita en karantändagbok, med händelser ur både privatliv och världsläget. Det blev ett år där nyhetssidorna fylldes av svarta rubriker om dödstal, Black lives matter och branden i Moria-lägret på Lesbos. Samtidigt blev det en omvälvande tid i vardagen, med enformigt hemarbete och färre sociala kontakter.
– Att rita hjälper mig när det är jobbigt, eller när något är irriterande och hemskt. När jag sätter ner det på ett papper hamnar det lite utanför mig själv och man kan lättare se det utifrån och göra en analys. Samtidigt har jag försökt göra det roligt, säger Elin Lucassi.
”Påminner om Gestapotid”
”Hur långt säkerhetsavstånd behöver man hålla till vansinnet? Det egna och andras.” frågar sig Elin Lucassi i ”Karantändagboken”, som innehåller stora doser igenkänning och situationskomik. Här skildras medelklassens pandemiliv i snabbspolning: Plötslig odlingsfeber, städning med bikarbonat, stormköks-utflykter, invasion av valpar och mjukisbyxor. Och mitt i allt – den sälla lyckan att kanske en enda gång kunna besöka ett konstmuseum. ”Vi får alla vara här och andas vår potentiellt livsfarliga andedräkt direkt på en Picasso”.
Men pandemin har också förändrat oss som människor. I serien noteras hur många osympatiska personlighetsdrag förstärkts av krisen. Hos vissa har misstänksamheten ökat, andra har blivit ogina eller till och med aggressiva coronapoliser.
– Det har blivit någon slags angiverisamhälle, yttre påverkansfaktorer som påminner om Gestapotid, säger Elin Lucassi.
Går över till andra sidan gatan
Hon har också noterat hur många av oss börjat byta sida när vi får ett möte på gatan, vilket ger signaler om att vi är otrygga och måste vara vaksamma.
– Att byta sida är ju som en våldshandling, något som till exempel folk som upplevt rasism kan vittna om. Men nu ska samma handling vara omtanke. Det måste slå helt slint i våra hjärnor, konstaterar Elin Lucassi.
I en nyhetsartikel toppades listan över ”Yrken som absolut inte är essentiella i en pandemi” av yrket konstnär. ”Det mest befängda jag läst i mitt liv”, kommenterar du i boken.
Vilken roll har konsten spelat för din överlevnad under corona?
– Ett slags framtidshopp, och ett sätt att hålla kvar i det mänskliga. Så fort ett samhälle utsätts för hot är konsten alltid det första man ger sig på. Man vill in och peta i litteraturen och bestämma vilken konst som är okej. Och det är ju inte en slump! Det är för att konsten har en kraft att lyfta människor och att skapa känslor av vilja till motstånd eller bara ge en känsla att man är som existerar i världen. Det är så himla viktigt. För mig har det betytt mycket.
Helst vill jag bara glömma det här skitåret och gå vidare. Varför ska vi komma ihåg hur det var?
– Men gud! Om detta må vi berätta! Det måste vi bara. Att vi människor är så bra på att gå vidare och glömma är en fin överlevnadsinstinkt hos människor. Men sån här dokumentation är toppen för att påminna oss, så att vi kan lära oss av historien.
