Ett par dagar innan jag träffar Marie-Louise Ekman har det hållits en välbesökt och engagerad debatt på Dramaten (initierad av Teaterförbundet och Regionråd Stockholm), som handlade om de nya reglerna för kulturstödet i Stockholms stad och hur dessa förändringar har påverkat frigruppernas verksamhet. Även kulturpolitikerna fick säga sitt. Men hela alliansen, som ligger bakom det nya stödsystemet, uteblev. Marie-Louise Ekman deltog däremot och gjorde flera skarpa uttalanden, vad gäller kulturpolitiken i Stockholm.
Vi slår oss ner i salongen, med utsikt över stora scenen där det för dagen byggs för fullt, och börjar intervjun i dessa uttalanden. Bland annat sa Marie-Louise Ekman att kulturpolitiker egentligen bör betrakta sig som kulturarbetarnas förlängda arm in i politiken. Men i själva verket uppstår ofta en motsatt situation i mötet med dem. En iakttagelse hon säger sig ha gjort sedan många år tillbaka.
– Om man inte har sitt områdes förtroende, då tycker jag att man bör avgå.
Det är olyckligt om kulturpolitiker inte lyssnar av och tar in information från dem som har de praktiska erfarenheterna inom ett område – nämligen utövarna. Då raserar man deras arbetsförhållanden, menar hon.
– Det här kan man översätta till precis vilket område som helst i ett samhälle. När till exempel riskkapitalister tar över utbildningar eller vård och omsorg fungerar det inte, för de kan inte områdena och drivs framför allt av vinstintressen.
50 avsnitt om sig själv
Marie-Louise Ekmans kontrakt som teaterchef går ut i december 2014. Efter sex år som vd och konstnärlig chef på Dramaten tycker hon det är dags att lämna över till någon annan. Hon vill att Dramaten ska utgöra det goda exemplet på hur en arbetsplats bör fungera.
– Att få till det är den roligaste och intressantaste delen i mitt chefskap.
Den som vill se en lätt skruvad och metaberättad skildring av Dramaten som arbetsplats kan följa Marie-Louise Ekmans webbserie Den dramatiska asylen, som startade den 26 november och finns tillgänglig på Dramatens hemsida. Serien, där Marie Göranzon gestaltar teaterchefen själv, vill visa att denna omsusade teater är som vilken arbetsplats som helst. Ekman har skrivit 50 avsnitt som hon filmat med en mobiltelefonkamera, där hon skildrar livet bakom scenen.
”Det är allas teater”
Dramaten har ett nationalscensuppdrag som bland annat innebär att de ska spela både klassiker och nyskrivet, de ska turnera samt prioritera barn- och ungdomsteater. Men som chef kan hon lägga till andra aspekter som hon tycker är viktiga. Där öppnar hon gärna för samarbeten med det fria teaterlivet i Stockholm, vilket också har avspeglat sig på Dramatens scener under hennes chefskap. Till exempel genom att man har välkomnat Teater Galeasen och Turteatern samt kvinnliga regissörer som Mellika Melouani Melani och Jenny Andreasson.
– Det är viktigt att vi inte är en stängd institution som får folk att känna sig mindervärdiga. Många har en bild av Dramaten som överdådig, att här är det så fint så här vågar man knappt gå in utan att vara rätt klädd, ha rätt bildning och uppföra sig rätt. Då är det viktigt att signalera att här ska ni absolut gå in för det här har vi alla varit med och betalat. Det är allas teater. Och vi som arbetar här måste uppföra oss så att människor tror på det budskapet.
Hur lockar ni nya publikgrupper?
– Det handlar om hur vi uttrycker oss, hur vi kommunicerar via annonser och affischer, vilka vi vänder oss till, vilka vi anställer och sist men inte minst vad vi har för repertoar.
Dramatens viktiga satsning på barn och ungdom beskriver hon också som ett sätt att nå en ny generation och att skapa nya kontakter.
Själv går Marie-Louise Ekman aldrig på ishockey- eller fotbollsmatcher. Det skulle krävas väldigt mycket för att locka in henne på en sportarena.
– Och det är samma sak här, ska man få hit människor som inte tycker det är naturligt att gå på teater, så får man jobba hårt.
Men teatern har redan en stabil grundpublik – kvinnor som är 55 plus. Och det är inte fy skam:
– Jag kan bli väldigt trött på att man oftast ignorerar den publiken och låtsas som att den inte är viktig. Den ses ofta som en restpublik som man både kan ha och mista.
Pjäs från moderns erfarenheter
Imorgon, den 18 januari, har Dödspatrullen premiär, en fri fortsättning på Ekmans förra pjäs, Gäckanden. Båda utgår från hennes mors erfarenheter och Marie Göranzon gestaltar i båda uppsättningarna modern, vars namn på hemtjänsten var just dödspatrullen.
– Det är en fri fantasi kring hur man förändras som äldre och hur man kan uppleva att ingen tror på en. Dröm och verklighet flyter ibland ihop, så att drömmarna faktiskt blir ens verklighet. Men när man berättar om detta för sina anhöriga tror de ofta inte på en. Man känner sig inte tagen på allvar av omgivningen.
Det finns idag en ekonomi i bakgrunden som med sina krav på effektivisering försämrar kvaliteten på vården. Personalen byts hela tiden ut och är så stressade att de inte har tid att samtala med de äldre.
– Det hinner aldrig uppstå någon relation till någon. Det kan komma hem en 25-årig man till en 85-årig dam, som ska duscha henne och tvätta henne i underlivet…
Vi visar inte respekt för våra äldre, menar Marie-Louise Ekman. Ett allvarligt ämne, med andra ord, men en dyster uppsättning lär det inte bli.
– Jag hoppas att det blir en både rolig och drabbande föreställning.
Medier och kultur
Marie-Louise Ekman anser att en konstnärs människosyn avspeglar sig i dennes konstverk. Och att det därför är viktigt att oavbrutet vara uppmärksam på sina egna fördomar och maktanspråk.
– Att syssla med konst är inte att befinna sig i någon skyddad zon. Alla fördomar, all småborgerlighet, finns också inom det konstnärliga området. Det får man vara observant på, både i sitt privatliv och i sitt arbetsliv. Den medvetenheten bör man ha i ryggmärgen.
Det gäller alla människor och alla relationer, konstaterar vi. Hon fortsätter:
– Vi påverkar samhällsbilden utifrån hur vi utövar våra yrken.
Hur ser du på mediernas kulturbevakning?
– Min bild är att mycket av kultursidornas utrymme har slaktats och att det idag framför allt är frilansare som jobbar. Det finns väl inga kulturredaktioner av dignitet kvar. Effekten blir att frilansarna bara kan skriva om det mest spektakulära, för att kunna profilera sig själva gentemot tidningarna. Det gör att tidningarna ger en fel och snedvriden bild av konstområdet till sina läsare. Vilket i sin tur skapar ett kulturförakt, för att människor tror att deras skattepengar enbart går till konstnärer som håller på med märkliga performance och ”leker runt”.
Hennes råd till en nystartad dagstidning som Dagens ETC är därför att försöka ge en mer mångfacetterad bild av svenskt kulturliv än den gängse. Som prenumerant på tidningen känner hon sig dock inte orolig.
Birgitta Haglund
