Eirik Stubø: ”Det här är inte en pjäs om Benny Fredriksson”

Till grund för manus ligger en verklig händelse som ägde rum för 30 år sedan, i norska orten Bjugn. Fallet har kallats den kanske största gåtan i norsk kriminalhistoria då 30 personer i den lilla byn utpekades som förövare av sexuella övergrepp mot barn på en förskola. En av dem – den enda som blev åtalad – var förskoleläraren Ulf Hammern som drog sitt fall hela vägen upp till internationella domstolen i Haag. Men trots att han sedan blev frikänd och fick ersättning kunde han aldrig återvända till Bjugn.

Läste i norska tidningar

Eirik St∞ubø minns hur han som ung läste om fallet i norska tidningar.

– Delar av manus är ordagrant återgivna från rättsför­hören med en barnpsykolog.

Totalt ska 150 barn ha vittnat. Källaren där allt skulle ha hänt beskrevs i detalj, men när polisen senare skulle undersöka den vändes hela historien - för det fanns ingen källare.

Vad vill då Thomas Vinterberg berätta med sin film?

Eirik Stubø påpekar hur den kollektiva massans dynamik och psykologi går som en röd tråd i flera av den danska filmregissörens berättelser. Så också här.

– Någon har sagt att grupptillhörighet är viktigare än sanning. Det tycker jag är intressant. Här handlar det inte så mycket om huruvida Lucas har gjort det eller inte, utan mer om hur vänner och kollegor blixtsnabbt bestämmer sig för att han är skyldig. När det sedan visar sig att han är oskyldig blir det svårt att backa. Det är som om alla har investerat för mycket i hans skuld. Så blir en lögn en sanning.

Bildar medborgargarde

I ”Jakten” ställer sig byns medborgare sig över rättsväsendet och bildar ett slags medborgar­garde, en ond spiral som tar sin början när förskolans föreståndare Gretha (här spelad av Tova Magnusson) dels kallar in en barnpsykolog att göra ett förhör med Klara utan föräldrarnas samtycke (flickan som säger att Lucas ska ha utsatt henne för sexuella övergrepp), dels till ett föräldra­möte innan polisen har inlett sitt arbete.

– Plötsligt sätts det demokratiska systemet åt sidan och det är där allt börjar. Sedan bara växer det. Att agera vid sidan om demokratiska processer och rättsprinciper är farligt och något jag tycker att man ska reflektera över. Hur snabbt det går och hur lätt det är nuförtiden, fast vi egentligen kanske inte vet någonting om vad som hänt, säger Eirik Stubø.

Filmen ”Jakten” blev kritikerhyllad och vid filmfestivalen i Cannes 2012 vann Mads Mikkelsen pris för bästa manliga skådespelare i huvudrollen som förskoleläraren Lucas. Varför ska den då ­sättas upp på en teaterscen? ­Eirik Stubø pekar på möjlig­heten att ge andra perspektiv.

– Som konstform är ­filmen väldigt naturalistisk. Där ut­spelas den på en förskola och så är det. Punkt. Vi bygger ­absolut inte upp ett dagis eller ett hem. Det intressanta för oss är ­snarare att undersöka hur ett helt samhälle bara faller isär.

– Jag hoppas att vår berättelse kan fungera mer som en metafor för många andra frågor och processer.

Snabbt förlopp

Det Eirik Stubø också fascineras av i berättelsen är hur snabbt händelseförloppet utvecklas.

– Jag tycker det finns något gåtfullt i vad som händer. Går det verkligen så fort? Ja, det kan nog göra det. I vår egen samtid har vi sociala medier, men vissa av dessa mekanismer är lika gamla som människan, de förstärks bara och får en ny betydelse i vår tid.

Är metoo ett exempel på en sådan samtida social rörelse, tycker du?

– Det är nästan omöjligt att svara på. Metoo handlade om mycket. Det skulle bli alldeles för enkelt att säga att den var det, även om det fanns sådana aspekter – men också mycket som var både berättigat och befogat. Det som den här pjäsen försöker säga något om är mycket mer allmänt, ett större dilemma.

Vad skulle du säga att ­”Jakten” handlar om?

– Hur lätt det är att såra någon, obotligt. Och att riva sönder något. Eller hur svårt det är att backa och förlåta – och att be om förlåtelse. Det är något djuriskt i det. Det är väl därför där finns en jaktmetafor i filmen.

Berättelsen bjuder inte på ­någon katarsis, utan skildras utan nåd. Vad tänker du om det?

– Det är det som är så dystert. Lucas får liksom inte komma tillbaka. Som jag läser det är han en person som försöker bemöta det han uppfattar som absurt med förnuft, samtal och argument, men det blir ju bara värre. Det är först när han börjar slå och skalla folk som han får komma hem. Det är det sorgliga, att det är våldet som löser hans problem.

Det är svårt att sitta i det här huset utan att tänka på ett annat drev, det mot Kultur­huset Stadsteaterns tidigare vd Benny Fredriksson som tog sitt liv 2018.

– Ja, det är klart jag tänker på det i arbetet, absolut. Och jag tycker det är väldigt bra att den görs just här.

Varför det?

– Det här är verkligen inte en pjäs om Benny Fredriksson, men att han var utsatt för en jakt, det kan man absolut säga. Och det fick tragiska konsekvenser. Det är en historia som tangerar många olika aspekter och tendenser i vår egen tid.

Du har själv erfarenhet av turbulens kring din person under tiden som vd och konstnärlig ledare för Dramaten. Är det en erfarenhet du tar med dig in i arbetet?

– Nej, det var ju en krusning i jämförelse med vad Benny upplevde.

Men det var ändå en situation där personer trädde fram och uttalade sig för och emot dig som fortsatt chef på Dramaten, till följd av SVT:s dokumentär om artisten Josefin Nilsson där det framkom att den man som hade hotat och misshandlat henne fortfarande jobbade på teatern.

– Ja, men drevet mot Benny var något annat, så hårt och så fult. För hans del var den här ­teatern en stor del av hans liv. Han var här dygnet runt. När ­någon sedan säger att allt du gör är skit blir det självklart tungt.

Byns persona non grata

Erik Ehn gör rollen som Lucas, byns persona non grata. Han konstaterar att det inte är första gången han gestaltar en ­outsider, men att det denna gång har känns extra tungt.

– Jag spelar ju anklagad för det allra värsta man kan tänka sig. Det har satt sig mer i kroppen och sinnet än vad jag trodde.

Känslor han har plockat fram för att finna sin Lucas är ensamhet och utanförskap, det att inte passa in. Men också ett slags aningslöshet.

– Det finns något naivt i ­Lucas sätt att reagera. Det är som om han inte riktigt ser tåget komma rusande, utan sanningen måste ju ändå komma fram, tänker han hela tiden. Det tycker jag är spännande att ta tag i.

”Hur skulle jag själv reagerat”

Sofia Ledarp spelar Klaras ­mamma, flickan som säger att Lucas har utsatt henne för ­sexuella övergrepp. Hur har hon närmat sig sin roll?

– Jag har tänkt mycket på hur jag själv skulle ha reagerat om föreståndaren på förskolan plötsligt berättade att någon hade förgripit sig på min son. Och att den personen dessutom var min mans bästa vän. En person som man tycker mycket om och litar på. Skulle man ifrågasätta vad ens eget barn har berättat? Som mamma tänker jag att det nog skulle krävas enormt mycket.

Det har förekommit olika slags drev på senare år inom kulturen. Är det något ni bär med er in i rollarbetet?

Erik: Ja, absolut. Och det är ganska skrämmande. Det är också en stor anledning till att jag tyckte det var intressant att hoppa på det här. När det uppstår händelser där det inte går att inte förhålla sig. För gör du inte det så förhåller du dig ändå. Då är det lätt att tycka som alla andra.

Sofia: Det är viktigt för människor att tillhöra en grupp. Ofta drivs vi av rädslan för att hamna utanför. Då är det lätt hänt att vi skapar en tystnadskultur där ingen vågar eller kan sätta sig emot. Det var ju delvis vad metoo handlade om, att våga ifrågasätta en tystnadskultur.