Året är 1923 och de två vännerna bor i en liten by på en fiktiv ö utanför Irlands kust med gröna landskap så långt blicken räcker. Alla känner alla, och alla ses varje eftermiddag på den lokala puben.

Det irländska inbördes­kriget går mot sitt slut utan att någon i byn riktigt bryr sig om det. Smällarna i periferin utgör ändå en olycksbådande fond till den mer intima konflikten på ön.

Padriac är ogift och bor tillsammans med sin åsna och sin syster Sioban. Colm var hans enda vän och uppbrottet leder Padriac ned i en spiral av förtvivlan där han försöker förstå vad han gjort fel. Men Colm förklarar att han helt enkelt inte gillar Padriac längre. Filmen har sympatier både för Padriacs snällhet och för Colms envishet, och erbjuder inga enkla svar på vem som har rätt.

Padriac beter sig allt mer som ett efterhängset ex och vägrar acceptera att vänskapen är över. Han blir mer ambitiös i sina försök att vinna tillbaka sin gamle vän, men allt slår slint och leder till en tragisk blodsfejd.

Filmen återförenar Colin Farrell och Brendan Gleeson från McDonaghs ”In Bruges” (2008) och duon förvaltar den galghumoristiska tonen till ett par rejäla gapflabb. Det känns aldrig cyniskt eftersom Martin McDonagh grundar filmens humor på en autentisk tragik.

McDonagh har haft en lång karriär inom både teater och film. Megasuccén ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” (2017) kammade hem två Oscars.

”Banshees of Inisherin” är en mer småskalig film. De rappa replikskiftena på begränsat utrymme påminner nästan om en pjäs, och manuset rymmer stor kärlek till sina udda rollfigurer.

Titeln refererar till de kvinnliga vålnader inom irländsk mytologi som bringade dödsbud. Det underliggande lagret av myter adderar också en nästan biblisk dimension till berättelsen.

Det är på det stora hela väldigt svårt att inte smittas av Martin McDonagh svartsynta entusiasm inför förtvivlan.