Anklagelserna har duggat tätt sedan 90-talet, när 27-årige R. Kelly gifte sig med 15-åriga Aaliyah och skrev hennes låt ”Age aint nothing but a number”, men då avskrevs det som någon typ av specialfall av kärlek mellan två kreativa själar. Efter det fortsatte nya anklagelser att komma, men många försvann efter att Kelly gjort upp med påstådda offer innan det hunnit gå till rättegång. Hans påstådda sexuella övergrepp har sedan dess blivit del av populärkulturen. Spike Lees ”25th hour”, ”South Park”, ”The Boondocks” har alla använt R. Kelly som punchline. ”Chappelle show” tog skämten till en ny nivå 2003 när Dave Chappelle utklädd till R. Kelly sjunger till melodin av ”Ignition (remix)”: ”Haters wanna hate, Lovers wanna love, I don’t even want none of the above. I want to piss on you, Yes I do, I’ll piss on you, I’ll pee on you.” Chappelles nummer var en passning till den VHS-kassett som läckte innan internets virala sextapes blev vardagsmat, där R. Kelly hade sex och kissade på en 15-åring. Efter farsartad rättegång 2008 friades Kelly från åtal om barnpornografibrott.
”Surviving R. Kelly” presenterar inte nödvändigtvis några nya uppgifter, förutom i de sista delarna där publiken följer desperata föräldrar till de som påstås ha rekryterats till Kellys ”sexsekt”, unga kvinnor som enligt rapporter hjärntvättats till total underkastelse.
Ändå har R. Kelly länge behållit sin ställning som kung av modern RnB – en genre han själv format och skrivit några av de bästa låtarna inom. Dokumentären tar upp Kellys genialitet upprepade gånger och beskriver hur Kelly har kunnat ”gömma sig i det öppna” tack vare sin musik. Hans sexfixerade artistimage har på många sätt underlättat hans beteende och i många fall har han gjort låtar som skulle kunna liknas vid bekännelser.
På hitlåten ”I’m a flirt” från 2007 sjunger Kelly att han är ”A dog a the prowl when I´m walking through the mall”. Det var ofta på köpcentrum, eller på någon av Chicagos high schools som Kelly gick runt och letade efter ”nya talanger”.
Kellys pornografiska låtar har kontrasterats mot rentvättade ballader som ”I believe I can fly”, som blivit populära gospelsånger och projicerat bilden av en mer spirituell och gudfruktig R. Kelly. Och tack vare hans extrema framgångar har en stab av ja-sägare och medlöpare skapat ett utrymme där han kunnat härja fritt.
Till skillnad från andra kända personer som fallit i metoo-erans tidevarv, som Harvey Weinstein och Kevin Spacey, så har R. Kelly fortsatt att åtnjuta lojalitet från sina fans trots alla anklagelser. Inte minst från kvinnor. Efter att dokumentären sändes har Kellys strömningar på musiktjänsterna ökat och senast förra veckan läckte ett videoklipp där han firade sin 52-årsdag på en fullsatt klubb i Chicago där han skålade och skrek ”It’s my motherfucking birthday and I dont give a fuck whats going on tonight!”
Reaktionerna är ofta konspirationsteorier om att Kelly utsatts för falska anklagelser och att kvinnorna ljuger för att komma vidare i karriären. Mycket ligger också i musikens extrema kraft, och hur många som älskar Kellys låtar.
Det påminner om när Michael Jackson anklagades för pedofili, och även om stämningen i samband med mordrättegången mot O.J. Simpson, där Simpsons etnicitet kunde utnyttjas för att fria honom i rätten. Men till skillnad från O.J. har Kelly alltid varit älskad av det svarta communityt. Anledningen till att R. Kelly klarat sig undan rättvisan så länge är förmodligen att hans offer varit unga svarta kvinnor – en historiskt utsatt grupp i USA.
I kölvattnet av metoo och kampanjen #muteRKelly, som propagerar för att musikbranschen ska sluta befatta sig med honom, har dock Kelly fått svårare att boka konserter och efterspelet av dokumentären utgör ett historiskt ögonblick. Flera artister som Chance the rapper, John Legend och Lady Gaga gått ut och tagit avstånd från Kelly. Det må framstå som cyniska pr-trick i flera fall, men är ändå något som hade varit svårt att föreställa sig för några år sedan. Dokumentären har också lett till nya brottsutredningar, vilket visar hur viktig mediernas rapportering och allmänhetens uppfattning är för det amerikanska rättssystemet.
