Kropotkin blev anarkist. Resten av sitt liv tillbringade han bland bönder och arbetare, på fängelser och i ölkällare – hela tiden skrivandes. I dag ses han som upphovsmannen till den så kallade anarkokommunismen och hans bok ”Inbördes hjälp” är en levande klassiker. Till hans beundrare kan man räkna såväl primatologen Frans de Waal som essäisten Rebecca Solnit.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Nu kanske ni tror att Kropotkin är död. Men så är inte fallet. Ryktet om hans bortgång i Sovjet 1921 är betydligt överdrivet – i själva verket tillbringar han sitt 175:e år i östra Sibirien där han, med egna ord, hittat en ”liten urkommunistisk by”. Där sysslar han med det han gillar mest: studera fåglar, läsa Tolstoj och – sitt nya intresse – titta på zombiefilm. En dag i slutet av juni ringde jag upp honom över ett skakigt Skype för att prata om serien ”The Walking Dead” som han enligt ryktet är ett hängivet fan av.
Hej Pjotr! Jag tänkte att vi skulle prata lite om postapokalyptisk fiktion och ”The Walking Dead”. Har du sett den senaste säsongen?
– Jadå. Jag har tankat den via The Pirate Bay. Den ryska skurkstaten försöker klämma åt ”illegala fildelare”, men jag har en vpn-tunnel. (Kropotkin skrattar och rättar till sin pincené.)
Vad tycker du om serien?
– Jag följer den slaviskt. Jag tror att det har med min barndom att göra. När jag var liten betraktade den ryska överklassen de livegna ungefär som människorna betraktar zombierna i serien: som en själlös massa. På kadettskolan såg jag en gång hur en soldat färdigställde ett spöstraff på ett lik. När Rick Grimes gäng slafsar sönder de levande döda med sina machetes och samurajsvärd blir jag påmind om hur brutala de styrande kan vara.
Om man kort ska sammanfatta serien så handlar den om att ett zombievirus har brutit ut. I de hitills sju säsongerna har man fått följa en grupp människor i deras jakt på en tillflyktsort. Under seriens gång har de besökt ett antal ”Safe Havens”, men alla platser har fallit på grund av inre stridigheter. Till en början var det zombierna som var farliga, men efterhand har det blivit de överlevande människorna som utgör det stora hotet. I den senaste säsongen har en ondskefull gestalt kallad Negan upprättat ett imperium och hans stad försörjs av ett antal kolonier.
Något att lägga till?
– Att den tycks vara skriven av en socialdarwinist från 1800-talet. Jag skulle beskriva serien som kretsande kring den filosofiska frågan om vad som händer när staten faller och vi tvingas tillbaka till ett ”mänskligt urtillstånd”. När jag var ung fanns det en stark föreställning om att avsaknaden av en statsmakt skulle leda till ett, med Hobbes ord, ”allas krig mot alla” och exakt den föreställningen utgår ”The Walking Dead” ifrån. Det är en total missuppfattning av hur det fungerar.
Men är inte hård konkurrens det som utmärker människor som befinner sig i svåra situationer? Det har i alla fall jag fått lära mig.
– Nej nej nej. Vad lär ni er i skolan egentligen? Så här är det: mellan olika arter råder konkurrens, men inom den egna gruppen är inbördes hjälp det mest utmärkande. Och det gäller framför allt när kampen för tillvaron är hård, som i ”The Walking Dead”. Människan reagerar solidariskt, hjälpsamt och självuppoffrande i svåra stunder. Från den stora jordbävningen i San Francisco 1906 till orkanen Katarina 2005 kan man se hur lokalsamhällen har blomstrat i spåren av katastroferna.
Men det är väl bara på kort sikt? I början av ”The Walking Dead” beter ju sig sällskapet solidariskt och räddar människor undan zombierna. Men efterhand blir de alltmer cyniska när apokalypsen blir ett normaltillstånd. Människan går väl inte automatiskt mot ett utopiskt tillstånd bara för att en katastrof rubbar ordningen?
– Detta är också ett missförstånd. Stora katastrofer har i längden lett till att världen blivit mera egalitär. Titta på jordbävningen i Lissabon 1755: med den inleddes upplysningen då man såg hur katastrofen slog hårdast mot de lägre samhällsskikten. Titta på Tjernobylolyckan 1986. Samhällsforskare har i efterhand konstaterat att det var en av de viktigaste orsakerna till perestrojkan. Eller ta attacken mot World Trade Center. Först stärkte den George Bushs konservativa styre, men efter det blev Obama president.
… och nu är Trump president.
– Han är bara en parantes, efter honom kommer Bernie Sanders. Missförstå mig inte nu: jag menar inte att vägen mot det egalitära samhället är spikrak. Men ser vi utvecklingen på lite längre sikt så upptäcker vi att mänskliga samhällen rör sig mot upplysning, solidaritet och rättvisa. Jag vet att det inte är en så ”trendig” åsikt i dag, men det skiter jag i. Jag är 175 år och säger vad jag vill.
– Det som fascinerar mig med ”The Walking Dead” är att den visar på en brist, att vi ännu saknar ett språk för att beskriva ”kärleken till samhället”. Som jag ser det handlar serien om att människan, då staten och civilisationen faller, sluter sig i en familjeliknande enhet och att Rick Grimes blir en slags pappa/ledare. Detta är inte något typiskt mänskligt beteende. I själva verket är det samhället som blir betydelsefullt då kampen för tillvaron är hård. Kärleken till främlingen blir viktigare än kärleken till familjen.
Men var kommer föreställningen om att vi vid katastrofer rår om vårt eget hus ifrån då?
– Man måste skilja på två saker här. Vanliga människor ställer sig inte med en hagelbössa på verandan då stora katastrofer inträffar, hon öppnar sitt hem och delar med sig av sin mat. Under jordbävningen i San Francisco då 28 000 hus rasade och hundratusentals blev ruinerade började inte affärsinnehavarna bedriva krämarverksamhet. De ställde upp sina dörrar och skänkte bort förnödenheter. Däremot tenderar myndigheter att gripas av panik. Efter San Francisco beordrade staten ut soldater för att skydda privat egendom och skjuta plundrare, i stället för att rädda människoliv. Den briljanta anarkisten Rebecca Solnit har beskrivit detta med termen ”elit panik”.
– Det finns en tragisk illustration av dessa beteenden, kopplad till Hobbes. Samtidigt som han skrev sin bok ”Leviatan”, där han myntade ”allas krig mot alla”, uppstod en bonderörelse som kallades ”The Diggers”. De grundade ett samhälle utan privat egendom eller styrande regering. De hotade inga med sitt projekt, men som utopisk idé var de farliga. Det slutade med att Hobbes statsmakt/Leviata – som skulle skydda människan mot hennes inneboende barbari – krossade rörelsen. Detta lär oss något viktigt: härskarna har ett intresse av att lära oss att vi är egoistiska. De tolererar inte den solidariska sidan av vår natur.
Du menar alltså att individualismen är något som den styrande klassen kommenderar fram?
– Precis. Det är viktigt att veta att ekonomiska privatiseringar bara är möjliga om de föregås av privatiseringar av vår föreställningsförmåga. Och det sker ofta i samband med just katastrofer.
En sista fråga: om du skulle skriva om ”The Walking Dead”, hur skulle den se ut då?
– Då skulle jag haft med ett kommunistiskt bondesamhälle eller en Pariskommun. Men jag vette fan om det skulle bli särskilt bra dramatik av det. Robert Kirkman (som har ritat den grafiska romanen serien är baserad på) må vara socialdarwinist, men han är också en jävel på att göra zombieserier.
Serie: Alla älskar undergången. Varje fredag i fyra veckor har vi djupdykt i det nutida undergångstänkandet.
Sista delen.
