Efter ett liv i kaos – det här lämnar Vilks efter sig

Sen kom verket med profeten Muhammed som rondellhund.

Hoten. Livvakter.

Vilks hamnade i tvivelaktigt sällskap, omfamnad av reaktionära antiislamiska kretsar. Sen attentatet mot hans liv. Isolering med bevakning. En tragisk dödsolycka hösten 2021. Nu kan vi ta del av hans livsverk i Sommar­sveriges kanske mest aktuella konsthändelse. En retrospektiv med över femtio inlånade verk från samlare, institutioner och privat­personer. Utställarna har valt att inte visa rondellhunden. Den närvarar med sin frånvaro.

Ett vaktbolag ansvarar för utställningens säkerhet. Censur eller ett medvetet grepp för att belysa hela Vilks konstnärskap? Jag tror att man får akta sig för att dra för många slutsatser och i stället respektera arrangörernas beslut. Utställningen är en förtrolig djupdykning i Vilks värld som bör göras samtidigt med ett besök i det av Vilks utropade landet Ladonien som ligger en 20 minuters bilväg och en vindlande riskfylld vandring bort. Ta med kraftiga skor. Ät ordentligt.

Skapade myter om sig själv

Det är ett sammanträffande att den stora retrospektiva utställningen om Lars Vilks går av stapeln i Blå Hallen på Christer Strömholms väg.

Fast med Blå Hallen menas här inte den stora festsalen i Stadshuset i Stockholm utan en fabriks­lokal i ett industriområde i Höganäs. Blå Hallen i Stockholm är för övrigt tegelröd. Att vägen heter Christer Strömholms väg beror på att fotografen Christer Strömholm hade ett hus i Höga­näs och tidvis bodde där. Det finns också en djupare koppling eftersom Lars Vilks som ung reste med Strömholm till Paris. Strömholm var, precis som Vilks, en person som skapade myter och rykten om sig själv: konstnärer djupt inbäddade i konstnärs­myten och likt regissörer byggde de egna narrativ.

Sen går vägarna åt olika håll: Lars Vilks blir en av de stora svenska konceptkonstnärerna medan Christer Strömholm däremot var yrkespersonen som med militär precision byggde upp en bildvärld där det fotografiska hantverkskunnandet och myterna stod i centrum. Vilks var noga med att konstruera sina koncept medan materialiteten hänger på trekvart.

Ändå bildar Vilks livsverk en stadig fåra i svensk konst. Närmaste släkting är på många sätt den äldre Kjartan Slettemark (1932–2008) med sin sammanblandning av sig själv som person och konst. Från att agera pudel till att flytta in på Moderna Museet. Är konstnären som konstnär också ett konstverk? Vad gäller Vilks går det att läsa hans verk genom den uppmärksamhet och de händelser verken utlöser: av spaltmeter, skandaler och samtal. Vilks kastar ut konstverk i en medial värld och låter dem studsa mot väggarna. Pressklipp och rättegångar ingår i konstverken som agerar snö­bollar i rullning – vilket är ett grepp hämtat från Marcel Duchamp som lät den tidiga modernistiska konsten definieras av brevväxlingar och rättstvister med det amerikanska tullverket.

Nimis – plockepinn för jättar

På utställningen i Höganäs finns också exempel på måleri, teckningar och akvareller. Stelt ut­förda parafraser på kända verk. En av Vilks akvareller bryter av med att gestalta Livvakter i skymningsljus. Vilks som skulptör är vassare. Han bygger stolar och strukturer med bravur. Det hade varit kul att se honom bygga Lego.

Det är fint att följa Vilks ständiga ifrågasättande av konstbegreppet och vad det innebär att vara konstnär. Som ung lämnar han in sig själv till vårsalongen och blir refuserad. Allt detta tänjande på regler och betydelser. Att ständigt fråga: Är det på riktigt nu? Eller är det konst? Är det på låtsas? Vem har sagt att detta är konst?

Centralt i Vilks livsverk är konstens anarki.

Vilks annekterar en bit av ett naturreservat och utropar staten Ladonien. Ett självständigt land som befinner sig nedanför Kulla­berg i ett av Skånes vackraste naturreservat. Vid havet bygger Vilks av drivved något som ser ut som ett plockepinn för jättar. Det är Nimis som påminner om flygledartorn byggda av anhängare till cargokulten i Melanesien. Nimis har vandaliserats och brunnit två gånger men Vilks byggde upp verket igen.

Nu kommer tusentals människor varje vecka till Ladonien. I de av regn hala slänterna ned mot Nimis och Arx hörs förutom svenska bland annat engelska, tyska, danska och arabiska. Nyfikna unga, äldre och familjer med små barn.

Det finns inga skyltar, säkerhetslinor eller varningstexter. En vandring ned mot havet genom en snårig bokskog som brant sluttar ned mot Nimis ingång sker på egen risk.

Arx – skulptur klassad som bok

Ändå dras människor dit i massor. Det påminner om de strapatser som pilgrimer gör för att hedra ett helgon eller en helig guru. Det som sker i Ladonien och kring skulpturerna Nimis och Arx (det senare ett bygge av sten, armeringsjärn och betong som klassats som bok med ett eget ISBN-nummer) är att publiken bildar en självreglerande och självorganiserad massa som tillsammans hjälps åt att komma upp- och nedför de stupande hala branterna.

Det som uppstår är en temporär social skulptur driven av nyfikenheten där den estetiska upplevelsen av Nimis och Arx bakas in i själva strapatsen att komma dit och tillbaka. Nimis struktur håller bitvis på att rasa samman men hålls ännu ihop av tusentals spikar.

Ladonien med Nimis och Arx visar på konstens kraft att skapa myter och upp­levelser bortom myndigheter och bidragssystem.

I sin bästa dager vid havet

Det är storslaget och som klippt ur en romantisk vision från tidigt 1800-tal. Dagen till ära då jag besöker Ladonien ser jag från stranden en säl och kan följa en grupp tumlares rörelser i vattnet. En ståtlig havsörn breder ut sina vingar. Det är här vid havet Vilks underfundiga och provokativa arbetssätt kommer i sin bästa dager. Lika stickigt som törnen och taggar.

Ett livsverk med starka lokala och internationella förgreningar. Nu blir det spännande att se om något av de stora svenska museerna eller konsthallarna tar steget till egna utställningar om Lars Vilks verk och liv.