Det är stressiga dagar för Andrea Edwards som gör sin filmregidebut under Stockholms filmfestival med Scum – en kärleksförklaring. Hon har tillbringat natten med bokslutsrapporter, lämnat tillbaka en förstärkare under morgonen, kört fram och tillbaka till hemmet i Midsommarkransen för att hämta grejer som hon har glömt och hetsat runt på stan och gjort ärenden. Nu sitter hon tillbakalutad i en röd soffa på café Rival vid Mariatorget och pustar ut.
– Alltså, jag är fortfarande i chock. Att det blev en film! Från att jag fick en impuls, till att jag sålde in idén hos SVT, till att grät varje kväll för att jag kände att jag inte kommer att lyckas, till att det faktiskt blev en film, till att Stockholms filmfestival hör av sig och vill ha den – jag har inte fattat det än, säger hon i ett enda andetag.
– Under filmfestivalen ska jag bara gå omkring i fina kläder, slappna av och diskutera filmen, ler hon.
”Det var en pytteproduktion”
Valeries Solanas Scum-manifest (Society for cutting up men) skrevs 1968 och är en radikalfeministisk uppgörelse med patriarkatet. Vissa tolkar det som att alla män ska utplånas, andra mer som en ironisk betraktelse.
I dokumentärfilmen berättar Andrea Edwards historien om hur hon blev uthängd på internet, anklagades i medier för att vilja döda alla män och fick självmordsbrev och mordhot när hon spelade Scum-manifest på Turteatern i Kärrtorp 2011. Vi får hänga med till Turteatern, till Finland där en knivbeväpnad man i publiken grips av polis under föreställningen och hem till tre av de män som ansåg sig ha rätten att hota Andrea Edwards.
– Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle kunna bli så mycket uppmärksamhet kring föreställningen. Det var en pytteproduktion på en pytteteater. Att börja dokumentera vad som hände var en ren impuls, säger hon.
Vill inte träffa henne
Men dokumentären är inte den mörka historia som man skulle kunna tro. Hela tiden finns viljan till förändring och tron på ett samhälle där människor får vara människor och inte stereotyper med som en röd tråd. Och trots att Andrea och statisterna fick polisbevakning (och Andrea fick gå en självförsvarskurs hos underrättelsetjänsten) pratade man inte om hoten i ensemblen. I efterhand kan hon tycka att det är konstigt – men då var det ett sätt att hantera det.
– Att göra filmen och träffa de här männen har varit en läkningsprocess för mig, säger Andrea Edwards.
Fortsatte mordhota
De flesta av hatarna som Andrea kontaktar i filmen vill inte möta henne. Någon tycker att ”det är obehagligt att du ringer mig för att jag har skrivit något”. En annan man tycker att det är lite pinsamt i efterhand. En tredje fortsätter att mordhota henne. Tre går ändå med på att ses.
– Det övergick mitt förstånd. Hur kan man hota någon som spelar en pjäs och kräva att den ska läggas ned utan att ens ha sett den? Jag blev nyfiken på vad som kunde ligga bakom det.
– Jag anser att patriarkatet och kapitalismen hör ihop och jag hade en naiv tro på att jag kunde få dem att förstå att deras hat beror på att de också är offer för det systemet. Att det är därför de har blivit av med jobbet och vårdnaden om sina barn, säger Andrea.
”Det här är min väg”
Men så blev det inte. De hon möter är visserligen inga monster, men de lever närmast i ett parallellt universum – där patriarkatet bara är ett påhitt, eller om det finns så är det ändå männen som drabbas hårdast. Andrea lyckas inte med sitt uppdrag.
– Hur ska vi kunna diskutera om vi inte håller med varandra om det grundläggande? Det är farligt att vårt samhälle är så segregerat, säger Andrea Edwards.
Det liknar den diskussionen som förs om dem som röstar på SD. Tror du att du kommer att få kritik för att du diskuterar med de här männen?
– Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Det här är min väg. Jag tycker att separatismen behövs i alla kamper, men strategin behövs också. Jag har full respekt för dem som inte vill ta diskussioner. Det vi måste göra är att hela tiden prata om det, utan kunskap utvecklas vi inte, säger Andrea Edwards som på ett sätt ser Scum-föreställningarna som ett folkbildningsuppdrag när hon har dragit runt på turnéer med den.
– Under Scumföreställningarna har jag delat upp publiken i kvinnor och män. Effekten blir att det är tydligt hur dumt det är att behandla folk efter deras kön. Jag vet många som har kommit ut från föreställningen som nyblivna feminister, säger hon.
”Ska lämna över”
Skymningen börjar lägga sig utanför caféet. Andrea Edwards behöver gå vidare. Trots att hon lovade sig själv att aldrig göra film igen så har hon precis gjort en ansökan om ett nytt filmprojekt för SVT.
Blir det någon mer uppsättning av Scum?
– Ja, då. Jag har precis spelat klart en omgång på Dramalabbet. Efter ett halvår brukar jag alltid bli sugen på att spela igen. Men sedan när jag har tröttnat då kommer jag ha en audition och lämna över föreställningen till någon yngre kvinna.
