Exemplen som lyfts i boken går ända tillbaka till 1800-talet, med ”Nelly was a lady” av den amerikanska musikens fader Stephen Foster, fram till ganska nyligen. Låtarna presenteras inte i kronologisk ordning utan Dylan hoppar boken fritt mellan årtiondena och kontinenterna. Det är ett urval med musik från USA och Storbritannien, även om de amerikanska låtarna dominerar.
Flertalet av låtarna i boken är än i dag superkända, som Little Richards och Dorothy LaBostries maniskt lyckligt utlevande ”Tutti frutti” (1957). Andra låtar i boken har med tiden inte blivit bortglömda men mer eller mindre obskyra, såsom rockabillyn Jimmy Wages oförställt sköra ”Take me (from this garden of evil)” (1956).
När Dylan fick nobelpriset 2016 hete det något i stil med att han fick det för att han i sitt låtskrivande förenade det populära med klassisk bildning. Under tiden som jag både läst och lyssnat mig igenom ”Låtskrivarkonsten” har jag osökt funderat kring hur pass invigda Akademien är i den låtskatt som Dylan presenterar i boken. Kanske händer det att Horace sitter lonesome hemma på kammaren med kvällens sjätte bärs och en Lucky Strike i käften och storögt diggar till Bobby Bares melankoliskt desillusionerade honky tonk-dänga ”Detroit city” (1963).
Men i ”Låtskrivarkonsten” ägnar Dylan ingen särskild tid åt klassisk bildning. I boken finns inte en enda referens till någon klassisk poet. Den populärmusik som Dylan vuxit upp med och inspirerats av genom livet är för honom stor nog, och det är främst i dess universum hela hans skapande hämtat inspiration.
I en av låtarna i boken, ”Pump it up” av Elvis Costello, kommenterar Dylan att Costellos och hans kompband The Attractions gör musik för dem som är lika nördiga som passionerade. Det går så klart inte att göra annat än att instämma i detta omdöme. Men nog är det från Dylans sida också en medveten projektion. ”Låtskrivarkonsten” är skapad med lika delar mycket nördighet som passion.
Den kunskap som Dylan besitter i ämnet är enorm. I boken hänger han dock inte upp sig på produktioner och skivbolag, den typen av nördighet är man som läsare förskonad ifrån, utan det är artisterna, låtarna och tolkningarna av låtarna som står i centrum.
Dylans tolkningar är ofta mycket konkreta, och den stora behållningen med boken är att absolut ingenting övertolkas. Mottot tycks vara att där det inte finns uppenbara metaforer eller abstraktioner ska man heller inte göra våld genom att själv frestas att lägga in några. Och precis som i sitt eget låtskrivande hyllar Dylan i låtarna lika mycket det berättande som det lyriska.
I sammanhanget bör formgivaren Coco Shinomyas arbete med boken nämnas. Hennes kongeniala urval av foton ur de olika tidsepokerna och den klassiska rockhistorien är ett fint harmoniserande komplement till Dylans slagfärdigt strama text.
