Kropparna är så påtagliga i Mikael Berglunds nya roman ”Ovanjorden”, samtidigt som det köttiga och påtagliga nästan påträngande, döljer lager på
lager av gåtor. Så oerhört konkret och bokstavligt och så dunkelt och undanglidande på samma gång.
Det handlar om kärlek. Om Oskar som jobbar en sommar på en förskola i renskötarland, uppe i Ammarnäs i Lappland. De trakter som hans familj kom ifrån innan de fick fara till stan och hitta andra sätt att leva på, eftersom de inte räknades in som renskötande samer. En dag möter han Eija, storasyster till en pojke i Oskars grupp som fattat särskilt tycke för honom. Och faller handlöst.
Den klyschan är alldeles sann när det kommer till Oskars fullständiga fall, inför denna 19-åring som kommer farande på en snöskoter och doftar av bensin och vildmark.
Som en (kärlekens) idiot försöker han nästla sig in i hennes liv, trots att hon inte bara har kille utan också väntar hans barn och ingen, ingen i Eijas familj riktigt förstår vad den där förskolefröken egentligen gör i deras hem.
Alldeles obesvarad är inte hans kärlek, men Eijas hjärta fladdrar än hit, än dit, allra mest är det nog friheten hon vill åt. År går och tidvis ger Oskar upp och försöker skapa sig ett liv på annat håll, med andra människor. Men Eija drar i honom, han måste återvända, hittar ett svepskäl och lyckas få stanna denna gång.
Samtidigt som människan Eija förhäxar honom så är det också arvet – det samiska, undanskuffade, som nu pockar på och vill få blomstra. Lika mycket som kvinnan vill han åt allt det, gemenskapen på fjället, det konkreta, hårda och kapabla i renskötarnas vardag.
Allt det här går att förstå, men det är ändå svårt att få fatt i så väl Eija som Oskar. Lika kroppsligt närvarande som de är i Mikael Berglunds intensiva prosa som zoomar in på detaljer, dröjer sig i dofter, i hud och i blickar, lika diffusa är de som människor.
De går inte riktigt att begripa.
Dessutom avtäcks ett annat mysterium, ett mörker som vilar över själva platsen där de rör sig. I ett mittparti söker sig berättelsen bakåt och berättar om en familj som störtats så ned i förtvivlan att de helt gett upp att vara människor.
”Ovanjorden” vill mycket men trasslar in sig i sitt eget dunkel. Samtidigt skriver Mikael Berglund med en säregenhet och laddning som ändå rispar sig in. Han skapar bilder och stämningar som blir så levande inför mig under läsningen att det trots att ”Ovanjorden” är en irriterande rörig roman också blir en fängslande läsupplevelse.
Mikael Berglunds debut ”Ett föremåls berättelse om obesvar” tillhör en av de där romanerna som stannar kvar för alltid, som finns där som en referenspunkt för förståelsen av Sveriges förflutna, av människorna som levde här, i den oerhört starka skildringen av åter en frihetslängtande kvinna och hur hon försöker överleva med sitt barn i Lappland under 1600-talet.
Också den var bitvis dunkel och gåtfull men där sträckte sig berättelsen genom slöjorna och bet till.
Oj vad jag önskar att denna säregna författare ska lyckas med det igen.