”Dune” skrevs 1965, under det som brukar kallas science fiction-littera­turens guldålder. Det var en tid av experimentlusta, då samhällskritik och filosofi blomstrade inom genren. Att ”Dune” var ett barn av sin tid är otvetydigt. En berättelse om en profet som tar en sinnesutvidgande drog från kolonialherrarna och ger till folket? ”Ja, tack”, sade 1960-talet och svalde ett frimärke. Men ”Dune” har också överlevt och gjort ett bestående intryck på kulturen. I Herberts sätt att skildra palatsintriger (inspirerat av den tidiga Isaac Asimov) ser vi en föregångare till ”Game of Thrones”. Mitt i en till synes betydelselös dialog kan ett spjut stickas in och döda en central karaktär. Händelser som sker i en bisats kan få konsekvenser hundra sidor senare. Och utan den filosofi/religion som familjen Atreides utövar – en blandning mellan rasbiologi och yoga – vore Disneys succéserie ”The Mandalorian” otänkbar. Ja, ni fattar: romanens inflytande på fantastiken är jämförbart med ... tja, ”Sagan om ringen”.

Hur står sig då boken rent litterärt? Både bra och dåligt. ”Dune” är utöver allt det jag nämnt också en filosofisk roman om tid. Det manifesteras i språket, till exempel när Paul tar drogen Melange. Den skapar ett ”förut-medvetande”, vilket i praktiken gör att nuet blir något som ”återupplevs”. När Herbert är som bäst lyckas han skickligt gestalta hur tidsplanen glider samman på ett gnistrande språk. Detta är dock inte ett helhetsintryck av romanen, för under långa passager skriver Herbert en prosa som inte motsvarar det filosofiska djupet i hans tänkande. Dessutom gör boken mig bitvis utmattad: i ett kapitel får vi läsa om truppförflyttningar och maktspel i ”Game of Thrones”-anda. I nästa kapitel ändrar den karaktär och handlar om härskarhusens ekonomi, som i en 1800-talsroman av Balzac. Kort efter det kommer ett tredje där Paul tar Melange och en lång hallucination skildras. Herbert vill helt enkelt för mycket med romanen. ”Dune” framstår därför som luftskeppet Hindenburg – majestätisk att titta på, men när det lyfter så fattar det eld.

Och nu ska ”Dune” alltså bli film igen. Den här gången är det den kluriga och formmedvetna Denis Villeneuve som står för regin. Han har tidigare gjort en lyckad uppföljare på ”Blade Runner” och den makalösa sf-filmen ”Arrival”. Det bådar gott, men ”Dune” är en Marianergrav där cinematografiska mästare som Jodorowsky och David Lynch stupat.

Frågan är därför om Villeneuve kommer falla i samma fälla som Jodorowsky och försöka göra en film om allt, eller om han kommer renodla ett tema. Lyckas han med det senare stundar en succé: för det finns delar av ”Dune” som gnistrar som ökensand. Med underjordiska gångar som stupar rätt ner i det mänskliga mörkret.