– Av flera skäl. Jag älskar sagan om Dunderklumpen och trollet som knycker ett barns leksaker i desperation för att han inte vill vara ensam längre. Det handlar om girighet kontra gemenskap, vilket känns ännu mer i tiden idag än när den kom 1974. Det är en fantastisk film, ett allkonstverk. Jag har jobbat i Döda fallet i flera år och känt att om man ska göra den som teaterföreställning så ska det vara där.

Döda fallet, som varit torrlagt i över 200 år, är en speciell plats. Vad betyder den för dig?

– När mamma (Viveka Seldahl, reds anm) gick bort ärvde jag ett hus som ligger två mil från Döda Fallet och jag har släkt i trakten. Jag har vuxit upp här och känner att när man bor i Stockholm så kommer man hem här – och ner i varv.

– Det är en unik spelplats, som måste användas. Det är en skam att den har använts så lite genom åren.

Vid Döda fallet finns en vridläktare, som pjäsen spelas runt. Hur påverkar det den kreativa processen?

– På ett sätt är det som en film. Vi kan vrida och panorera precis som en kamera. Det är otroligt kul att som regissör kunna arbeta med det. I ”Dunderklumpen” är det så mycket jakter, så där passar det bra med snurrandet. Och allting utspelar sig ju utomhus i en så här vacker natur, så det är perfekt.